Första gången jag stötte på Hans Wigerts bildvärld var i mitten av 1970-talet. Torrnålar med luddiga linjer och mycket svärta, föreställande gäddhuvuden på pinnar och mänskliga gestalter i dödens närhet, är vad jag minns. De gjorde ett starkt och outplånligt intryck på mig med sin djupt existentiella, vackra och groteska närvaro.

På Galleri 1 visar Wigert nu, närmare åttio år gammal, målningar från de senaste åren. Vad har hänt sedan mitt första möte? Kanske inte så mycket.
    Målningarna klingar kärvt i en färg som är torrt och schumrande pålagd. Det lite naiva drag som människorna framträder i hos Wigert har ett uttryck som är närbesläktat med figurerna hos konstnärer som James Ensor och Emil Nolde.

Wigert återkommer till samma berättelse i omtagning efter omtagning. Naturen är nära, människan är nära (ofta i något som liknar självporträtt) och döden är nära. Det är som om han höll på att slå i den där spiken i kistan, samma spik, gång på gång, och allt är sig ändå likt.

Ord som kontinuitet och autenticitet betingar väl inte något högre värde i ett postmodernt perspektiv men jag hittar inga andra eller bättre ord för den chosefria konsekvens och den närvaro som är Hans Wigerts. Vart skall man gå, när man söker tröst och igenkännande, om inte till dessa bilder?

Göteborg 2010-10-19 © Yngve Brothén

"At the seaside" © Hans Wigert

"Vid myren" © Hans Wigert