"Varför inte vara taskig? Varför vara snäll och ställa upp? För att religionen, politiken och etiken fostrat oss till att hjälpa varandra, av inlevelse eller att för att man i stunden råkar vara mer på ja än på nej-humör?", skriver Elin Wikström i en text om ”Oh, hell” från 1997.

Här och nu bär hon vita plastbaljor med lock ut och in i Konstmuseets entré, i en till synes evigt lång Sisyfosperformance. Alla utom en är tomma men den tolfte och sista måste hon be förbipasserande om hjälp med.
     Denna den tolfte lådan kräver en utsträckt hand och ger konstnären möjlighet att reflektera över mänskligt beteende. Men mötet blir endast ett blyertsstreck i en anteckningsbok för att dokumentera och visualisera antalet gånger lådorna flyttats och hur många kilo som burits ut och in på museet.

Visst kan man hitta andra ingångar i detta verk, som att lådornas vithet berättar om tomhet och associationer till staplade likkistor är inte långsökt. Saknad och längtan kan läsas in i lådornas dolda innehåll och allas erfarenhet av flyttlassens vedermödor gör sig påmind.
     Själva gestaltningen blir dock alltför illustrativ och de meningsbärande elementen får inte fäste. Att flytta saker hör nog till det vanligaste inom performancekonsten, vilket leder till att denna logistiska övning varken känns genuin eller nytänkande och hela frågeställningen alltför grund för att reta något annat än gäspmuskeln.
     Elin Wikström har i tidigare och senare projekt, skall sägas, berikat svenskt konstliv på ett sätt som jag inte skulle vilja vara utan, så visst är det synd att Göteborgs konstmuseum väljer att införliva just ”Oh, hell” till sina samlingar. 

Göteborg 2010-10-08 © Yngve Brothén

© Elin Wikström. Foto Ole Lützow Holm