Bland de världar som inmutats som konstnärliga frizoner är nog Karin Wikströms en av de mer särpräglade. Där bor fabelliknande djur utan tyngande sensmoral i ett slags mikrokosmos av undanstoppade skändligheter och förbjudna tankar. Skämtet, det subversiva, får allvaret att krackelera och den skitiga leken tar beckettsk form. Är det inte Vladimirs och Estragons tvillingbröder som återkommande ses vänta på "Det Utsiktslösa" med förhoppningsfull uppsyn?

Presentationen på ALP/Peter Bergman är ren och enkel, ett stilla hommage till den vita kuben; det är i målningarna dramerna uppstår, orkestrerade med en sällan sedd målerisk medvetenhet. Wikström tycks där även ha kontroll över slumpen. Kanske är det så att även konstnärer måste ha tur, liksom målvakter.
    Annars är det knappast tur man förknippar Karin Wikström med. Snarare då den symbiotiska parallelliteten mellan teknik och uttryck. Med en svinborststräv råhet i kombination med sirlig smeklust tvingar och lockar hon fram figurerna ur de gråskimrande bakgrunderna. Fram träder marsvinet, hästen, grisen, kaninen och människan - alla lika bångstyrigt bökiga och missanpassade.

Om man skall trampa drömmaren på tårna skall man göra det med besked. Det gör Karin Wikström.