Små intensiva, vresiga, ibland brutala objekt står prydligt uppradade i eleganta montrar. Här finns en stark motsättning mellan konstverkens uttryck och det stiliga arrangemanget där det också ingår ett bildspel där föremål projiceras i stort format.
Sådana motsättningar är inte ovanliga när konstverk av detta slag skall visas.

Men det var inte så de presenterades första gången då en person i Philadelphia på 1970-talet hittade cirka 1200 märkliga objekt, utslängda i en gatukorsning. Var detta en tidig form av ”street art” eller hade de hamnat där av andra skäl? Objekten bestod av allsköns skräp, hårt sammanpressade och hopfjättrade av kraftiga ståltrådar. De var gjorda av en människohand med starka nypor eftersom det inte fanns några märken efter verktyg på de svårhanterliga ståltrådarna. Fortfarande vet man inte vem upphovsmannen är, men man har gjort gissningar att han är av afroamerikanskt ursprung. Föremålen har likheter med magiska objekt från vissa delar av Afrika, fetischer som kunde ge dess ägare magiska krafter eller skydda mot ont.
    Konstnärens namn är en efterkonstruktion som bygger på fyndplatsen och hur objekten är gjorda.

För en nutida betraktare känns föremålen ofta monumentala trots sin litenhet. Skräpet de består av genomgår en sorts klassresa och står som metaforer för människoformer, mänskliga egenskaper och vår kultur. Det är förvisso många konstnärer som har använt sig av vårt avskräde för att skapa bilder men hos Wireman finns en konsekvent och envis vilja att pressa ihop våra liv till små kraftfulla objekt.

Södertälje 2010-11-10 © Jan Manker

Utställningsvy