Tiden är inte mätbar i intervaller som motsvarar vår förnimmelse av den. Minnesbilderna är visserligen förbundna med varandra, men inte som knutar på ett rep med jämna avstånd utan som blixtar av hågkomster, ologiskt inkapslade i varandra.

Dan Wolgers minnesblixtar är hämtade från en av hans första offentliga presentationer, närmare bestämt utställningen på Galerie Aronowitsch i början av 1980-talet. Därifrån har han valt ut fem verk som fått återuppstå ur tidens inkapsling. Gengångare kallar han dem. Det rörde sig ursprungligen om ett slags maskiner: exempelvis ett klot som rullade av egen kraft, en väska som stängde sig själv eller en myntapparat som spottade ut myntet.
     På utställningen presenteras fem objekt som alla genomgått en omfattande tidsresa, fysiskt och "mentalt". Från att ha varit underfundiga maskiner med "ungdomlig spänst" och väl fördold funktionalitet, har de återuppstått i nya versioner - som ett slags seniorer färgade av ålderns gråmelerade patina. Blottade är deras mysterium och den tidigare gömda drivkällan har blivit en tygklump.

Förvandlingen från kluriga manicker, över nytillverkade textila kopior och slutligen till patinerade bronsavgjutningar är i sanning en absurd baklängesresa i beckettsk, defaitistisk anda.
      Plötsligt fylls jag av en (kanske löjeväckande) önskan att få lyssna till objektens egna historier av vad som skett: hur deras ungdom försvann, hur folk upphörde att förvånas över deras upptåg, hur de förlorade sin sköna kropp, sin funktion, sin mening.