Glatt överraskar beskedet att Maurits Ylitalo utsetts till årets Beckersstipendiat. Den aktuella utställningen till stipendiatens ära infriar förväntningarna med besked.
     Ylitalo borrade sig in i mitt hjärta redan vi mötet med något enstaka verk i samband med Valands turnerande examensutställning år 2004 i Stockholm. Fyndiga figurer och burleska berättargrepp i kombination med känsla för måleriets färgpoetiska möjligheter lovade gott redan då.

Maurits Ylitalo är självfallet inte en ensam vandrare i den här fåran och knyter an till den dialog som 2000-talet hittills uppmuntrat bildmakare till. Ofrånkomligen kommer jämförelserna gå till Jockum Nordström eller Karin Mamma Andersson, men vad spelar det för roll. Samtliga öser ur gemensamma källor.
    Collaget eller den uppbrutna, mångbottnat verkande och fragmentariskt framförda berättelsen skulle kunna framhållas som ett gemensamt signum. Maurits Ylitalo låter till synes infallen styra, inspirerade av bildslakt och de nya sammanställningarnas överraskande förskjutningar.

Man kan känna igen den bubblande ivern, på gränsen till mani, som barndomens tecknande av idoler, tjejer, fordon, djurjordar, fantasividunder och märkliga makapärer utlöste. Klipp, klipp och leken fick en ny samling invånare. Ylitalo återvänder med en beundransvärd lätthet till den världen, för att varsamt ro hem sitt stoff.
     Den glupande aptiten efter att sätta samman historier och livsinnehåll påminner såväl om svenske X:et som australiensaren Sydney Nolan. Den sistnämndes Ned Kelly-figur kastar svaga ekon i Ylitalos vida landskap, fästade i rummen som århundraden av målare tillsammans formulerat. Självklart skulle en ryttare signerad italienske förrenässansmästaren Simone Martini kunna dra över ytan och göra Ylitalos kämpe sällskap.
     Storheten ligger i de kärleksfulla kollegiala blinkningarna, som inte verkar hämma honom det minsta. Bara sedan den senaste utställningen jag såg på Galleri 1 i Göteborg för knappt två år sedan, verkar självförtroendet ytterligare ha stärkts och därmed viljan till utvecklande förändring.

Stockholm 2010-12-07 © Susanna Slöör