Tre kors – ett svart, ett grått, ett vitt – markerar rummets bortre gräns. Tre solitärer, tre trumpetstötar i gråskala, med penselstråk som taggtråd, som ornamentala rakbladslinjer, omslingrande. Bakgrunden borttonande, oskarp. Korsen uppfordrande, allvarsamma: Gud är död.

Med "Dödens Nyheter" (sent 1970-tal) placerade Petter Zennström makten på pottkanten - blottad. Feta byråkrater i konvulsivisk kramp, upphetsat fradgatuggande. Maktmissbrukets män med kroppar som engelsk konfekt. Och så krigshetsarnas nukleära dödskalledans, mot fonden av det borttynande välfärdssamhället. Parkbänkens T-doje-drickande människospillror som det sista hoppet inför den ödesmättade, apokalyptiska slutstriden.
     Så går åren, ekvivokationen blir synlig, argumenten uddlösa. Etik och estetik ingår förening och allt blir grumligt, diffust, oklart. Maktens män är som Bengt som är du som är jag. Med ett charmfullt leende pekar de nu med fingret i samma riktning som tidigare med hela handen. Hur bekämpa sådana förtjusande representanter? Biter fortfarande dödskallemetaforiken?

Petter Zennström gav skeletten en välförtjänt paus. Formerna fick valsa vidare på egen hand med samma aggressiva självklarhet – nu som abstrakta missfoster. Det dekorativt effektiva fanns fortfarande där, liksom det humoristiska. Men de dystopiska Palle Nielsen-scenarierna var borta. Så mycket mer påträngande blir bildytan utan detta teatraliska skendjup. Formerna sprängs nu framåt, mot betraktaren, mot det nakna ögat.
    Så sluter sig cirkeln; sjuttiotal blir till tvåtusentiotal och våldet består – det affirmativa, bekräftande. Orden har tystnat men anklagelsen är evig.

Stockholm 2010-11-25 © Leif Mattsson

Ur "Dödens Nyheter" © Petter Zennström

"Figur" 2010, olja på duk, 204x169 cm