Med upplägget hämtat från en konstbiennal med ideologisk agenda, som gick av stapeln i den lilla polska staden Swiecie under några år på 1960- och 70-talet, iscensätter konstnären Arthur Zmijevski ett projekt där konstnärer och stålarbetare ska jobba tillsammans med ett antal skulpturer för stadens räkning. Temat för projektet är ”arbetare”, men projektets slutmål är inte själva skulpturerna, utan att dokumentera de två gruppernas arbete tillsammans.

Att i en konstnärlig kontext diskutera det ideologiskt belastade begreppet arbetare är ingen lätt uppgift – särskilt inte i en före detta öststat – och Zmijevskis tillvägagångssätt gör inte saken lättare. Är ”Sculpture Plein-air, Swiecie”, 2009 konst eller dokumentär, kan man fråga sig?
      Begreppet dokumentär är ju i själva verket mycket problematiskt (fick jag lära mig när jag läste filmvetenskap). Dokumentärens anspråk på äkthet räcker inte långt vid en analys, och om man bortser ifrån vissa genretypiska tricks, är det i princip ingen skillnad på en dokumentärfilm och en spelfilm. Aktörerna i en dokumentärfilm måste regisseras, precis som skådespelarna i en spelfilm. Det finns nästan alltid ett slags manus, eller åtminstone ett förväntat händelseförlopp, och det måste finnas ett

slut som förhåller sig på ett berättarlogiskt sätt till resten av filmen.

Vad säger projektets deltagare till varandra i de bortklippta sekvenserna undrade curatorn Aneta Szylak som föreläste om Arthur Zmijevskis konst torsdagen den 11/2 på Bonniers Konsthall? Att frågan ens ställs antyder att det här är ett verk som uttolkas utifrån filmindustrins recept för hur en dokumentär ska fungera. Det handlar mer om redigering och att berätta en historia än om bildkonstvärldens krav på intellektualism och formalitet.  

I sin iver att ramponera en historisk floskel hamnar Zmijevski själv väldigt nära något som liknar en konstnärlig floskel. Ändå kan jag inte undgå att charmas av Zmijevskis upptåg. Kanske beror det på att jag har erfarenheter ifrån båda yrkena? Det finns någonting inom mig som så gärna skulle vilja att mötet mellan de två verkligen kunde komma till stånd. Eller att de åtminstone kunde skratta tillsammans åt det ömsesidiga misstroendet. Vilket de ju faktiskt också gör.

Stockholm 2010-02-17 © Björn Larsson