De olika konsthögskolornas utställningar får lätt en rekordglassig inramning. ”Afgang 2011”, med elever från Det Kgl. Danske Kunstakademi, är inget undantag. Utställningen är, enligt Nikolaj Kunsthal, “en af kunstscenens mest markante sommerbegivenheder” vars elever utgör ”et repraesentativt udsnit af hvad den mest aktuelle og yngste kunstscene har at byde på lige nu”. Tonläget kan ses som en välbehövlig lyckospark även om den fortsatta karriären sällan får en lika pompös inramning.

Konstnären ”Den unge kunstner” (ja han/hon kallar sig så) greppar just den laddade kopplingen ”ung” och ”konstnär”. I existentiellt ironiska fraser, uppsatta på konsthallens vägg, framställs den unge konstnären som någon som ”elsker sine illusioner”, den unge konstnärens originalitet är bara en ”ekstreme banalitet”, han eller hon ”ved hvordan man spiller sentimental” och så vidare. De korthuggna meningarna ger ett avskalat oglamoröst intryck, texterna fungerar som avväpnande oneliners, ironiska kommentarer till myten om bilden av den framtida konsten personifierad i den unge konstnären.

Det Kgl. Danske Kunstakademis avgångsutställning huserar för första gången i gamla Nikolaj kyrka, omvandlad till konsthall, i centrala Köpenhamn. Video och installationer är de dominerande manéren. Till de få figurativa målarna hör Mette Helena Rasmussen. Hennes familjeporträtt – vilka liknar bilder i gamla fotoalbum – ger ett starkt och artificiellt intryck. Konstnärens stora målningar, mot en ännu större och tapetprydd bakgrundsvägg, gör själva arrangemanget till ett självändamål, iscensättningen får absurda övertoner – trots att bilderna ”bara” avbildar farföräldrar, mor, far, barnbarn…

För ovanlighets skull stör inte videoverken ut varandra - glädjande nog har man genomgående satsat på hörlurar istället för högtalare. Kristina Elisabeth Steinbocks videoverk ”Fremkaldt/Curtain call” spinner, som flera av hennes kurskamrater, kring en face-bilder av män och kvinnor i olika åldrar. Steinbocks serverar kanske den finurligaste varianten av detta anslag. Tre skådespelaransikten syns i var sin monitor, ur hörlurarna strömmar ett bakgrundsbrus, det skulle kunna vara lågmälda samtal på ett kafé eller ljudet av promenerande människor i staden. Stelheten i det visuella (ansiktena) möter det livfulla ljudet och effekten blir (för att använda ett modeord) en känsla av utanförskap. De avbildade skådespelarna har just lämnat scenen, klivit ur sina roller som underhållare, för att möta världen, ljudet, det pulserande livet, i vilken deras platser är mycket mer osäkra.

Både Camilla Bachiry och Maria Lenskjold tar avstamp i människans behov av tak över huvudet, något som får en särskild tyngd just här (i en nedlagd kyrka). Hos Bachiry bildar ett träpodium grunden för ett uppsatt protokoll, ett protokoll som verkar referera till ett möte för mötets egen skull: ”Debatten kunne ikke rigtigt komme i gang, så man blev enige om at holde pause med gruppesnak”. På det refererade mötet klubbas inga beslut, mötet signalerar bara att här finns människor som interagerar enligt mallen för socialt samspel - under ett och samma tak.
Flera av eleverna presenterar onekligen tankeväckande arbeten – om detta sedan är ett ”enestående kig ind i de kommende danske kunstkometers univers” är en annan femma.

Köpenhamn 2011-06-22 © Martin Hägg