Det vore alltför lätt att stanna vid påståendet att Magnus Alexandersson låter färgen berätta om sig själv. Sedan han slutade på Konsthögskolan har han använt en rik och stark kolorit, senast för sina urbana landskap. Han söker fart och fläkt, visuella konfrontationer i stället för möten.
     Tryggt förankrad i den delen av modernismens tradition där färgteoretikerna växte fram med starkt lysande stjärnor som Sonja Delaunay, Paul Klee och Josef Albers har Alexandersson sökt en egen teknik, ett val som binder honom även till dagens här och nu.

Linjer och fläckar är inte nog, det traditionella måleriet spar Alexandersson just nu till sina skissförslag för ett offentligt uppdrag. I stället tejpar han sina målningar, använder färgintensiva remsor i djärva klanger med ett brett och rikt register. Styrkan kommer inte endast av färgkombinationerna utan också av att han hela tiden arbetar med långsmala remsor. Trots det ickeföreställande anslaget bildar de liggande, stående och lutande strimlorna och banden vinklar som binder betraktarens föreställningsförmåga och lockar iväg inbillningskraften: vi ser landskap och städer, vägar, broar och himlar.
   Ändå: även om tekniken kanske blir en parantes är den expansiva färgkraften god nog i Alexanderssons konstnärskap. Den bär långt.

Västerås 2011-03-16 © Kristina Mezei (Text och foto)