De finns flera sätt att blidka den vresiga målarguden, den notoriskt krävande och livstömmande. Ett är att gå vid sidan om, resonerande, som om kompromisser vore möjliga. Ett annat är att, som Kjell Anderson gör, tysta pratmakaren med klanginstrument, låta färgen flöda in i mun och ögon för att skölja bort allt trivialbrus.

"High Valley" är titeln på en av Kjell Andersons nya målningar, hemmaarenan Högdalen med ateljén och bostaden. Och utsikten: fälten som sträcker sig mot skogsbrynet, snön som vandrar blåfrusen, träden som håller andan. Det inre upproret, bekymren, tankarna som blandar sig med färgens kropp, lindrande.
      Akrylen flödar, bildar slumpöar och nebulosor. Några behålls och markeras, andra ratas och målas över. Vitlasurer accentuerar bildens ytplan, som höstdimma, dämpande – en kontrast mot djupet i de akvarellistiskt klangrika ytorna.

Jag har alltid associerat Kjell Andersons bilder med musik, med improvisatorisk jazz eller Bachfugor. Här finns en språklig konsekvens, med rytmiska omtag och accentueringar, som enklast låter sig beskrivas som ett musikaliskt flöde.
      Inom musikterminologin kallas det "genomföring", när teman bearbetas och vandrar genom stämmorna. I Andersons målningar finns en bildmässig motsvarighet, en färgkropparnas "genomföring" i de olika ytorna, en återkopplingen och en gradvis förskjutning av grundtemat.
      Mer sällan dyker solitära former upp. Men de finns där, som tjurskalliga trädstammar eller resonanslådor. Som i "Våt flamma" där marken reser sig upp och bildar monsterformer, dånande violetta mot det kallgröna bågljuset.

Stockholm 2011-11-16 © Leif Mattsson