Det måste sägas med en gång – hantverksmässigt är Christian-Pontus Anderssons nya arbeten strålande, med en bravurmässig kontroll över både material och metoder. Sedan debuten på Konstfacks vårutställning 2007 har tekniken förfinats, nu intill en superrealistisk nivå likt den hos Tony Matelli eller deras föregångare med ikonstatus: Duane Hanson.

Men där upphör likheterna. Christian-Pontus Andersson arbetar med en medvetet överspänd och ibland rent övertydlig metaforik som stundtals riskerar att banalisera verken. "Mother and Son – Farewell Eden" är ett exempel. Bilden är lättavläst: den nakne ynglingen fastsnörd i moderns BH-band, som en barlast på livstid. Men kanske har den pedagogiska intentionen här fått ersätta den konstnärliga. Metaforen får illustrativa förtecken och verket riskerar att stanna i ett ååh! och ett aah! (för teknikens skull).

Detta återkommer även i ett par andra verk på utställningen. Anderssons scenografiska skicklighet tenderar där att överskugga den överrumplande humor och fantasi som otvetydigt döljer sig i dem. Men mycket finns här att skratta åt och häpna inför. Och för all del även att fundera djupare på. Jag tänker då kanske främst på det närmande till nordisk symbolism man kan finna i verken "The Lambs Lullaby" eller "The Gatekeeper...". Här rör sig Andersson farligt nära den ûbermensch-estetik som exempelvis Eugene Janssons nakenbilder av hälsosamma unga män från tidigt nittonhundratal ger uttryck för – en patetik med grumliga undertoner som man lätt kan avvara.