"Dess betydelse gick förlorad men jag fortsatte", lyder titeln (översatt) till Willem Anderssons tredje utställning på Gallery Niklas Belenius. Är det en upplysning med ett stänk av resignation? Eller en förmaning, gränsande till programförklaring: sök betydelsen någon annanstans?
     Det är annars både lätt och lockande att (över)tolka Anderssons briserande bildvärld, att problematisera, att fylla den med cerebralbråte ur egen fatabur. Men som konstnär vet man (innerst inne) att alla slutstreck är lögner, att alla medaljer är gjorda av plast. Man går vidare, i cirklar. Plötsligt står man åter vid foten av mammas trappa.

Med den obefläckades stjärnögda entusiasm leker Willem Andersson med sina bildklossar, med sina modellandskap och konstklappar. Vattenytor, människor, översvämningar, perukstockar, kyrkor, lejon. Och över allt svävar en svart sol – minutiöst frammejsad till en knapp, eller en lakritslins. Runt omkring härmar cumulusmolnen sig själva, som ekon av svansträck mot den gråsiktiga himlen.

I drömmen är alla lika, där råder proklamerad jämlikhet. Där kan gipsbystens hårsvall se ut som en säck med astrakanäpplen, och söndagskyrkans stela stränghet brytas av bolmande rökmoln.