Åtta år är en lång tid, särskilt på dagens turbulenta konstscen. Så många år har passerat sedan Jonas Arvidssons (f. 1974) debut på Galleri Mejan (2003), hans fram tills nu enda Stockholmsutställning. Jag minns de kraftfullt vibrerande dukytorna, taktiliteten, det måleriskt obstinata. Mitt i en tid av ett akademiskt ifrågasättandet av "det personliga" sjöng Arvidsson unicitetens lov.

Tidens tystnad letar sig slutligen in i medvetandet. Bruset dör bort, färgen väcker sömngångarna. I Arvidssons nya målningar har stillheten infunnit sig. Borta är sekunddramatiken och de färgmässiga trumpetstötarna. Istället: glissandon, förskjutningar, asymmetrier. Och en egendomlig känsla av att befinna sig mitt i stormens öga, bländad, som när man av misstag råkat stirra direkt in i solen.

De dämpade källarrummen, den svala fuktigheten, de vitrappade väggarna – Forums lokaler utmanar och ger stöd. Arvidssons troskyldigt drömska tilltal backas upp av rummens tystnad. Försjunkenheten är frivillig, ingen knackar en på axeln, man går där man går.
     Det är kanske inte direkt ny mark som Arvidsson här bryter, men att så tydligt betrakta måleriet som ett tillstånd är förvånansvärt hållbart. Sökande blickar letar sig över dukarnas ytor, finner en sol, en stig, en skog. Tryggheten ligger i det entydiga, oron i det undflyende. Denna oro finner jag här, som visuella övertoner. Ovanför det rogivande och igenkännbara ligger de, knappt hörbara. Cirkeln sluter sig till kvällen.

Stockholm 2011-05-04 © Leif Mattsson