Den amerikanske konstnären Donald Baechlers (f.1956) bronsskulpturer, från 2008–2011, är så nära det tvådimensionella att de tycks som lösgjorda teckningar. De är naivt hållna i l´Art bruts anda och med motiv som är vanliga i barns bilder. Men Baechlers blommor och föräldragestalter är förstås mer systematiskt utforskande än spontant barnsliga. Uttrycksfullheten är skapad med små medel, och ibland finns diskret insmugna detaljer i de mörka, skrovliga ytorna.

Verken tycks uppdelade i två läger. Optimism och kraft präglar det ena och uppgivenhet och smärta det andra. Blommor är det mest förekommande motivet och många av dem är solitärer, enkla och på något vis fullkomliga. Inget kan läggas till eller dras ifrån. En solitär blomma associerar till en varelse i meditativ balans och styrka, medan en annan, nästan svart, tycks böjd i bön om befrielse. Handlar blommorna om individen, handlar buketterna i krukor om familjen?

Motsättningar finns också mellan utställningens två gestalter. ”Walking Figure” är en kraftfull kvinna som marscherar med pendlande armar. Hennes vandrande tycks varken ha startpunkt eller mål; hon är stark i sitt gående, fast hon i förbifarten kanske blinkar till Giacomettis gående man – lång, trådsmal och stelare i steget.
     I utställningen finns också hennes motsats, en mansgestalt i två versioner med pipskägg som en sorts urfader eller en av ”the founding fathers”. Ögonbryn och ögonvrår är markerade. Kanske är sådana tecken barnets första iakttagelse av åldrandet och tidens gång.

Donald Baechler utforskar med post-magisk blick symboler för det som växer, rör sig, tuktas och åldras. Han ser både med barnets och med den vuxnes ögon. Barnets känslor gestaltas av den vuxne konstnären som barnet skulle ha gjort om det hade haft den vuxnes resurser. Därför blir Donald Baechlers nedstigning i barndomen ett mycket givande möte med gestaltade känslor som ofta tonar bort i glömskans rike.

I utställningen finns en avvikande solitär, en lite sned och vind gran, som sägs vara en hommage till Carl Fredrik Hill. Den är stor och kan ses som den vuxnes förlorade barndom – och därmed förvärvade ogenomtränglighet. Att ge sig in där kunde vara Donald Baechlers nästa steg.

Stockholm 2011-05-29 © Niels Hebert