Kristina Bengths presentation bär det sjuttiotalsfilmklingande namnet "Amanda Kristina Pedersens Fysionomiska undersökningar". Men referenserna går inte till Fassbinder, Schlöndorff eller von Trotta, utan till den under det tidiga 1900-talet bedrägeridömda fotografen Pedersen från Falun. Det är hennes kliniska fotografier som varit förebild för Bengths akvareller.

På rad står de, "sjukhussängarna", åtta i det första rummet, fyra i det andra. Stålkonstruktionerna kontrasterar brutalt mot de mjukt flödiga akvarellmålningarna vilka placerats som sjukhuslakan - eller patienter - ovanpå metallskeletten.
     Kristina Bength är en skicklig akvarellist men även om ambitionen är begriplig framstår de materialtekniska krockarna mellan akvarell och stål inte som helt okomplicerade. Intentionen att tydliggöra genom polarisering är effektiv men lämnar mycket i övrigt att önska vad det gäller metaforiskt mellanregister. Symboliken tenderar att bli väl cerebral, vilket är synd då Bengths akvareller i sig själva rymmer en stor del av dynamiken. Där finns både den kliniska distanseringen samt det humanistiska anslaget.

På Kristina Bengths förra utställning på Galleri Flach (2009) hängde de stora akvarellarken som på tvättlinor, den ena bilden skymmande den andra. Jag minns att jag redan då reagerade på det tilltvingade i installationen, som om Bength inte riktigt litade på bildernas bärkraft. Detta är tråkigt då hon verkligen är en frisk fläkt i det ganska stillastående vatten (ursäkta metaforen) som många svenska akvarellister rör sig i. När får vi exempelvis en svensk Marlene Dumas med själförtroende nog att lita på bildens autonomi, på dess potential att inom sig själv bära undersökningens komplexitet, handens tecken samt människans åtbörd?
    Kristina Bength är definitivt på väg dit, eller kanske redan där om hon lyckades renodla presentationerna samt gjorde sig av med något av den kosmetiska överbyggnaden. Då skulle Amanda Kristina Pedersens undersökningar framstå i ett ännu klarare ljus, avmätt kliniskt men med ett djupt inkännande humanperspektiv.

Stockholm 2011-01-19 © Leif Mattsson