Med titlar som "Vandrare", "Minnet", "Konstnären Tårar" slår Hillevi Berglund an en kontemplativ ton – en stilla eftertänksamhet, kongenial med de fragila materialen: papier maché, trådar, bladguld. Tilltalet är lågmält och minneskodat; orden kapslas in i verken, i pappersremsor och i boksidor, tydbara som viskningar.

"Vandrare" heter verket som lånat titel till utställningen. Två äggskalsliknande former lutar sig mot varandra, vilande. Resan, i dröm eller verklighet, finns likt en tatuerad karta på skalens insidor.
    På golvet "Konstnären Tårar" – glasdroppar med collage av konsthistoriska höjdpunkter: klassikerna, sin tids innovatörer. I det inre rummet en svävande regnbåge av flerfärgade, tunna trådar, på väggen ett litet globformat verk med titeln "Paradiset". I övrigt: vit tystnad.

Jag fascineras av Hillevi Berglunds rytmik, av hennes pauseringar och accenter, av berättelsernas stillhet, av tidens tecken i materien. Verken har hågkomstens kristalljus, som minnesblixtar. De är slutna som musslor och ändå vidöppna.
    Visst kan man påstå att Berglund arbetar i en konceptuell tradition där orden stundtals får samma betydelse som bilden, men här finns inte den anemi som ofta utmärker konceptkonst. Bildspråket har hos Berglund istället en utåtriktad rörelse, övergår aldrig till frånvändhet eller ikonoklasm. Exklusiviteten och den hantverksmässiga förfiningen fungerar snarast som en lockande invitation.

Stockholm 2011-05-18 © Leif Mattsson