Hon vänder sig bort. Det långa håret, uppfäst till hästsvans, glimmar som en diskokula. Läpprosa berg, halmgul mark, och så dessa stackattovassa accenter i grönt – njutbart skärande som sandkorn mellan tårna. En hästtjej, en Caspar David Friedrich-flicka förflyttad till 2000-talet, drömskt blickande ut över nejderna. Naturen besjälad, en förlängning av människan, ogripbar. Böljande hästängar, myllrande av ting, små vackra ting, gnistrande som briljanter.

Hur bär hon sig åt, denna Helene Billgren? Har hon skrivit kontrakt med både den stränga målarguden och de kadmiumdrogade färgdjävlarna? Den förra Stockholmsutställningen (2009) var färgälskande, knasig, hästmyllrande. Den aktuella är guldeterisk, formskruvad, allvarsfnittrig. Och hästarna finns naturligtvis där, som osynliga lyckomästare.
      Allt skruvas ytterligare ett varv och så faller bitarna på plats. Efter årtionden av tecknarmöda, ofta oförtjänt i tystnad, brister fördämningarna. Färgen landar klingande, återhållen. Inga störtfloder av kolorit, snarare blåmesstudsande, känsloömt, fredagslyckligt. Breda fält av ljus möter accenter klädda till fest. Kompositioner i fyrtakt med färgsynkoper som mothugg. Klanger som PJ Harvey-falsetter, indierockiga, kraftfulla.
     Barbieflickan möter Gud, eller Tintin, eller Corot, eller en häst. Det gör detsamma vilket. Det är själva längtan som räknas: euforin, kärleken till tiden som ligger mellan henne och det kommande mötet.