Torsten Billman (1909-89) gick till sjöss för brödfödans skull och arbetade mest i maskin. Efter sex år till sjöss gick han i land för gott 1932. Han visste att han ville bli konstnär och gjorde sina första träsnitt hemma i köket. Släktingar och vänner uppmuntrade honom och han kom in på Slöjdföreningens skola i Göteborg och gick sedan tre terminer på Valand.

Om detta och om hans liv och rastlösa verksamhet berättas i boken "Torsten Billman Bildmakaren", en bok på 464 sidor i stort format och med 21 medverkande skribenter, från Ove Allansson till Carl Nordenfalk. Dessutom finns hans grafik, utställningar, illustrationer och annat han gjorde förtecknat. Här ligger en stor forskarmöda nedlagd. En del böcker görs mer än andra av kärlek och detta jätteprojekt av ABF i Norra Halland och med stöd av Hallands museum är en sådan bok.

Torsten Billman tycks inte ha tvekat om träsnittet, antagligen för dess slagskraft för en ung man med stark politisk vänsterövertygelse. Säkert hade han sett expressionisters träsnitt som skildrade hur människor led av kriget och misären i det tidiga 1900-talets Tyskland.
     Under 30-talet gjorde han en rad bilder om berättade om sjömän i maskinrum och på däck, de nymönstrade med sina sjömanssäckar, kamraten som kommer med vatten i hettan, de som samlas med tomma fat i näven och klagar på ransonerna, kamraterna kring en döende sjöman, eldaren med sin skyffel vid det inferno han samarbetar med, ugnen.
     Det är en betydande berättare som skurit dessa bilder. Det symboliska tynger inte budskapet, utan ger snarare tyngd. I det enskilda beskriver han, utan att det blir tillkämpat, villkoren för jordens och havens tungt arbetande massor med osäkert hopp.
     Jämför man med en annan konstnär i sammanhanget, Albin Amelin (1902–75), så tycks Billman mer lågmäld och mindre agitatorisk. Han låter mer av sina bilders känsloinnehåll formuleras färdigt hos betraktaren.

Billman lyfte över sin expressiva stil till fresken ”Till sjöfolket – Havets arbetare” i Göteborgs sjömanshem (1944). Den skiljer sig från hans senare fresker genom sitt direkta tilltal – man tycker sig vara där bland människorna. I ”Samhällsutveckling” i Gävle Folkets hus (1947) finns hettan kvar som frambrytande glimtar och här är det klara formspråket en höjdpunkt i hans produktion.
     Torsten Billman arbetade också som illustratör, främst i fackförbundstidningen Sjömannen (och gjorde sitt sista omslag året före sin död). Hans illustrationer av Dostojevskijs ”Brott och straff” har blivit klassiska.

Ibland överlappar texterna av bokens tjugoen skribenter varandra. Men jag saknar ändå två artiklar: en som koncentrerar sig på hur konstnären fångar det motiv han aldrig släppte, nämligen människorna, och en om hans influenser och plats i konstens landskap.
     Folkrörelserna kamp mot hötorgskonsten hade falnat när Billman for till Paris 1968. I ett träsnitt lät han polisernas sköldar bilda glorior över studenternas huvuden: vår tids martyrer och helgon, ansåg konstnären. Han hade sedan gammalt en kärlek till gatans dramatik och gestaltade hellre en agiterande mäster Palm, än Branting i riksdagen.
     Torsten Billman såg trots allt inte människorna och världen i svart och vitt, han ville berätta så att de som var nära infernot kände igen sig och de som inte var där förstod något. Jag vill påstå att detta stora och rikt illustrerade verk förmedlar den insikten.

Gävle 2011-06-15 © Niels Hebert