Att vara lycklig bland de lyckliga, att bli accepterad, ingå i ett sammanhang - detta är det elefantiasissjuka barnets dröm och saga. Helena Blomqvists utställning "The Elephant Girl" har empatin som bärande hypotes, som ett hopp om helande förståelse inför den hjälplöst utstötta. Flickan med den deformerande hudsjukdomen tillåts delta, får dansa bland de levande, vara normal - om så bara för ett ögonblick, och kanske bara i sin egen en dröm. Ett blåtonat dis skiljer verklighet från förhoppning.

Helena Blomqvists teknik är fascinerande. Hon bygger egna modeller och miljöer, använder meterstora dockor och hyr in barnmodeller, vilka hon sedan fotograferar och sammanfogar till ständigt föränderliga scenarier. Verkan är exakt och undflyende, sagoskimrande och hjärtknipande. Liksom i A.A. Milnes eller Lewis Carolls fantasterier segrar sällsamheten över normaliteten.
    Blomqvist bygger en plats för de dömda, för dem som hoppfullt svävar mellan dröm och insikt. De docklika barnen utstrålar ensamhet, sötman har en bitter bismak. Alla får visserligen vara med - kaninen, svanen, räven, prinsessorna, elefantiasisflickan - men resan sker med kryckors hjälp.

Fotografiets fjärmande effekt, distansen mellan det faktiska och det förmedlade, fungerar här som ett slags mentalt skydd. En pseudoverklighet accepteras; dubbeltydigheten har snarare med tekniken än med själva berättandet att göra. Visst finns här illustrativa drag, som i barnbokens normerade värld, men autonomin är långtgående och egenartad. Blomqvists sällsamma historier lever i en egendefinierad värld vars logik inte nödvändigtvis är den allmänna.
     Jag associerar till Nathalie Djurbergs konstnärliga kosmos, till hennes frätande fantasier och hennes ambition att dra verkligheten inför rätta. Även Helena Blomqvist har en agenda. Den är kanske mer altruistisk än moralprövande, men på den underliggande svärtan går det inte att miste. Bitterljuvt är paradiset - även det luftslott som skapats av drömmars väv.

Stockholm 2011-05-11 © Leif Mattsson