Att kliva in i Nina Bondesons bildvärld är som att placera huvudet i en psyko-visuell torktumlare. Utsagor, insikter och påhopp bildar bågljusvita efterbilder, samtidigt som silkeslena tungrörelser slickar förnuftet ur örat på en.

Ett myller av ord – små behållare för betraktelser – fyller målningarna, skulpturerna och delvis även väggarna på Galleri KG 52. Plötsligt känns lokalen instängd och omslutande. Orden anfaller, kräver uppmärksamhet, distraherar – skänker nycklar som inte passar. Bilderna är bortanför illustrationen; allegorierna har gått i självspinn, som bindgalna kaniner.
    Inspirationskällorna tycks lika flertaliga som orden: medeltida kyrkomåleri, medicinsk anatomi, folkkonst, symbolism, renässanslandskap, slapstick, veckotidningsillustrationer, ockultism. Det visuellt obskura ges det utvaldas roll, periferin letar sig in i kärnan, leklynnet når allvarets trovärdighetsnivå.

"Utdrag ur den självlärde lingvisten Jeremi Adagios tankar kring omgivningens inflytande" är utställningens övergripande titel. På väggarna kan man ta del av Adagios anteckningar om språk i sexton paragrafer.
     Upplysande? Kanske, men inte nödvändigtvis. Lingvistiken i Bondesons tillämpningar leder inte till någon formell slutsats. Jag ser användandet mer som tillförandet av en katalysator, ett verktyg att reta det förslutna med. Verken roterar kring sin egen kärna, vägrar att vara servila. De ord som likt tatueringar färgar objektens ytor har dubbla roller: betecknare och visuella attrapper.