Dramatiken är hög, närmast aggressiv. Väggarna skriker, fyllda som de är av NUG:s maniskt svepande graffiti-slingor. Frågan om konst eller inte konst känns plötsligt helt ointressant.
    När väl den första chocken lagt sig flyttas blicken till glasborden och Erland Brands linjemyllrande tuschteckningar - blad efter blad med känslofängslade ansikten, svävande farkoster och mönstermättade atmosfärer.

Javisst är de två udda karaktärer, NUG (Magnus Gustafsson, född 1972) och Erland Brand (född 1922). Femtio år skiljer dem åt, bara det en rejäl känga åt all åldersfascism. Egentligen har de mycket litet med varandra att göra. NUG är den extroverte som förolämpar och vill skapa reaktioner (vilket han ju definitivt lyckades med på Market 2009, då han fick självaste Kulturministern att visa färg).
     Erland Brand lyssnar mer inåt, med ryggen åt omvärlden. Han är den bildtyste som (med ålderns rätt) definierar en människans ensamhet genom förvridningar i hennes ansikte. Som starkast blir det i det inre rummet (Ateljén) där han visar en serie målningar med frilagda huvudformer vilka monterats på masonitskivor. Kliniskt, som obducenten med sin skalpell, frigör han essensen av människa. Kvar blir det kroppsbefriade ansiktet, naket och utelämnat som ett fuktigt, dallrande hjärta mot den råa industribruna masoniten.

Installationen är sammanställd av gallerist Andreas Brändström och konstnär Jan Håfström. Man anar möjligen hur tankarna löpt; symfoniskt, storslagna gester mot kammarstyckesintima viskningar. Och visst hjälper NUG och Brand varandra, kanske inte konstnärligt men väl dramaturgiskt och scenografiskt. NUG:s spraylinjer är visserligen kraftigt manierade, och att likna dem vid Jackson Pollocks linjespel är bara okunnigt. Men i detta sammanhang fungerar det monumentala angreppet riktigt bra. Det skapar en överraskande deformering av rummets begränsningar, samtidigt som lovsången till själva linjen verkar som en utsträckt hand över de åtskiljande femtio åren.

Stockholm 2011-01-12 © Leif Mattsson