Det händer att historiska museer världen över plockar in arkitektur i arkitekturen – antagligen för att rädda den undan eventuell förstörelse. I Berlins Pergamonmuseum finns till exempel det ståtliga antika Zeusaltaret och, på ett annat ställe, den väldiga babylonska Ishtarporten.
    Här blir effekten densamma med konstnären Pablo Bronsteins byggnad inne på Kunsthal Charlottenborg. Det trånga upplägget gör byggnaden i byggnaden, om möjligt, än värdigare, känslan av att detta är något värdefullt blir än tydligare.

För den som vill runda Bronsteins skapelse återstår endast en smal ynka gång, konstnärens byggnad är så stor att den närapå touchar utställningsrummets väggar och tak. Längst där uppe kröns den av en elegant klassicistisk krans, i övrigt är det arkitektoniska verket vitt och avskalat. Tankarna går till arkitekturikonen Palladios vackert symmetriska byggnader, till nazisten Albert Speers nationalistiska modeller för det tyska tusenåriga riket eller till något av sovjetkommunismens alla mastodontbyggen.
     Det är bara musiken som fattas. Varför inte någonting av Wagner? Det ska i vart fall vara någonting storvulet och känslosamt, någonting stolt och ärofyllt.
     Fast det är bara en pissoar. Pablo Bronsteins byggnad är till och med försedd med en helt vanlig toalettdörr med ett vred där rött signalerar upptaget och vitt signalerar ledigt. Den som, när det är ledigt, träder in i denna pissoar för att göra sina behov, vilket är tillåtet (eller stolpar in av ren nyfikenhet) möts av ett mörkt rum sånär som på några ljuskällor nere i golvhöjd.

Kombinationen humor och (samtids)konst är inte alla gånger enkel, för var riskerar löjets skimmer att hamna i slutändan - på företeelsen som behandlas, på konstnären eller på objektet? Men Pablo Bronsteins utställning är inte främst någonting lättsamt skojfriskt. Hans installation uttrycker mer en fascination för en nedärvd, ursprunglig, och fullt mänsklig, fåfänga, en vilja att synas lite mer än alla andra.
     Denna fåfänga slår ut i full och ogenerad blom i videon där konstnären själv är ensam aktör. Med hjälp av överdrivet teatraliska åthävor rör sig konstnären likt en för kungen bugande narr eller möjligen en långsamt agerande balettdansör - till tonerna av malligt klingande stränginstrument.

Köpenhamn 2011-06-22 © Martin Hägg