Stiger in i videorummet och tar del av den sista minuten av Alma Lövs* begravning. En svart kista firas ned i underjorden, under rituellt mumlande från konstens tillresta prästerskap. Det är en kulturgärnings död som bevittnas, men avslutet passar som lämplig grund för min hittills alltför tysta förtvivlan. Den som växt sig allt starkare under de senaste tjugo åren i takt med en växande analfabetism inom måleriet.
     De fantomer eller gastar som återvänder lånar överrocken, ytan, från sina föregångare, men tränger inte in eller ner på djupet. Upptäckandet sker inte inifrån och ut. Glömskan är förutsättningen – den är dessutom nödvändig för att väcka den bildblinda samtidens applåder. Den som inte intresserar sig för tidigare gjorda erövringar hyllar glatt finesser som ter sig tämligen löjeväckande i jämförelse.

De må finnas en ton, ett värmländskt vemod, en hemmets och uppväxandets kärleksfulla visa, men för mig stängs den möjligheten av att ytan inte förmedlar insikten om kropp. Fotografiet som förlaga används många gånger insiktsfullt och utvecklande bland dagens målare, inte minst för att överskrida konventioner och finna alternativa vägar. Som bäst blir det när man tar hänsyn till vad man vill avlägsna sig ifrån. Med realistiska anspråk tenderar förlagan dock att utarma förståelsen för kroppen, vilket är fotorealisternas vanligaste dilemma. Det uppmuntrar även en mycket förenklad förståelse för färg- och ljusbehandlingen.
     För mig virvlar nu istället fototidningarnas insändarbilder förbi med sina romantiskt uppskruvade filtereffekter. Det är helt enkelt frestande att avfärda bilderna som fondtapet eller ramhandelskonst.