Paret Monica Canilao och Kyle Ransons installation är av det spontanistiskt oordnade slaget. Funna träplankor, grenar, fotografier, bordsdukar, målningar och rester av ett piano har nödtorftigt fogats samman, placerats på golvet och hängts på väggen. En del av attiraljerna har skeppats över Atlanten (konstnärerna är hemmahörande i San Francisco och Oakland), annat har samlats ihop här i Skåne.

Låter det bekant? Ja det är det också, kasserade föremål, slit- och slängattiraljer, har tjänat som fundament för konst och installationer åtminstone sedan slutet av 40-talet.
     Denna gång har transformationen från uttjänta föremål till konstföremål fått en påtaglig touch av enkel boning, av fattig mans tak över huvudet, utställningens mest dominerande del utgörs av ett anspråkslöst krypin med torftigt tak och torftiga väggar.

Som installation kan det här betraktas som bara en i raden av alla estetiseringar av funna objekt. Betraktat som livstecken, bevis för liv, ger de utställningen ett mycket kargare intryck. Känslan av barndomens myspys i den egenhändigt hopsnickrade hyddan tvinnas samman med känslan av flykt, osäkerhet, utsatthet. En installation som en del i barnets kurragömmalek - innan det vuxna, sagobefriade, allvaret gör sig påmint.

Malmö 2011-09-14 © Martin Hägg