Vija Celmins bilder ser inte mycket ut för världen. Små, svartvita, med vit passepartout och blygsam ram. Först verkar bildernas motiv rentav trista i all sin monotona upprepning. En stjärnhimmel och så en till och ytterligare en...
      Återkommer gör även bilderna av havsytan, lätt guppande av den svaga vinden, bilderna av ökenlandskapet och av spindelns spunna nät mot en grådisig himmel.

Fast då bortser man från att alla dessa självklarheter, dessa symboler för naturens överallt existerande anspråkslösa vanlighet, har en för människan lockande meditativ potential. Upprepningen, avsaknaden av variation, förändring, förnyelse, det anspråkslösa formatet och den likaledes anspråkslösa svartvitheten (som något bedrägligt enklare än den konst som sprakar av färg) fungerar i Celmins bilder som igångsättare för de mänskliga tankarnas filosofiska kringelikrokar. Och det går ju lika bra att filosofera med blicken mot himlens stjärnor som mot ett öppet hav (eller mot en spindels spunna dödsfälla). Bildernas sömnighet utgör därmed ett lockrop - nattens drömmeri för de sovande interfolieras mjukt med dagdrömmeriet.

I detta Celminslandskap är människan liten som en insekt, så liten att hon aldrig vågar ge sig till känna, romantiskt uppslukad av en på alla sätt överväldigande och gåtfull natur. Tankarna går osökt till den tyske romantikern Caspar David Friedrich.
     Till denna bild av människans obetydlighet har Celmins plötsligt flikat in bilden av ett propellerplan, en konstruktionsritning av en vas och något slag av snurrmaskin. Utan tvekan är detta manicker tillkomna av människan själv, tappra försök att, trots allt, göra människan synlig i detta världsalltets gränslöshet, några försök att omkullkasta de filosofiska tankarnas malande krumbukter på temat litenhet. Lite av Leonardos eller Galileos utforskande av himlen och rymdens domäner med penna och papper – för att allt åter bara ska landa vid en vetskap om det mänskliga herraväldets begränsningar.

Utställningen med Vija Celmins ingår i en större serie utställningar på temat ”Louisiana – på papir”. Utställningarna är tänkta att fokusera på grafik, teckning och andra tekniker på papper. Själva titeln ”på papir” leder tankarna åt ett särskiljande håll, mot att ett arbete på papper hör till det lite udda, sällan uppmärksammade. Vija Celmins befäster med sina bilder framför allt grafikens och teckningens småskalighet, dess naturromantiserande och fotorealistiska potential.

Humlebaeck 2011-09-28 © Martin Hägg