En del sjunger falskt, andra bara hummar. Och så finns det de som tar ut svängarna rejält, som dansar och träffar tonen perfekt. Det skämmiga övergår tillfälligtvis till fascination och lättnad, precis som vid vilken karaokegala som helst. Nervositetens handsvett är omisskännlig.

Den brittiske konstnären Phil Collins (f. 1970) videoinstallation är uppdelad i tre synkroniserade sektioner. Tre filmer där fans till åttiotalsbandet The Smiths gör sina egna röstpålägg till en nyinspelning av albumet "The World Won't Listen" (1987). Resultatet är en studie i självförnedring och tragik, den blyges kamp mellan undergång och succé. Men personerna är filmade med en humoristisk och varm underton. Empatin gör entré och ett "de" övergår i ett "vi".
      Ändå är det svårt att skaka av sig den klibbiga känslan av egofixering och bristande självinsikt. I de desperata försöken att härma sångaren Morrisseys högst personliga röst framträder bara det privata.

Denna förskjutning från konstverk till uttolkare har här klart komiska drag, men är i ett större perspektiv något problematisk. Collins är beroende av ursprungsverkets självklara integritet, av dess renommé. Om The Smiths varit ett okänt band hade hela poängen gått förlorad. Och om, för att ta ett närliggande exempel, "Mona Lisa" varit en medioker målning hade det inte varit någon vits för Duchamp att måla dit en mustasch.

The Smiths överlever naturligtvis detta kärleksfulla tilltag. Men Phil Collins pekar på ett fenomen som är både intressant och skrämmande, gemenskapstörstande och solipsistiskt: människans sökande efter social acceptans, hennes vilja att underordna sig en grupps värderingar, samtidigt som hon insisterar på att hon är personlig – en klar kontradiktion således. Man kan skymta denna motsägelsefulla strävan på Facebook samt inom bloggvärlden, dessa desperata försök att upphöja sin privata sfär till det personliga (allmängiltiga). Försöken är ofta pinsamma, för att inte säga smärtsamma, att skåda. Eller så kan de vara som här i Collins tappning, riktigt underhållande.

Stockholm 2011-03-30 © Leif Mattsson