Om skärningspunkterna mellan det konkreta och det abstrakta handlar "Concrete/Abstractions" på Susanne Pettersson Gallery i Stockholm. Verk av fyra konstnärer beskriver möten eller kollisioner mellan den synbara verkligheten och dess tolkningsmöjligheter. Tolkningarna ger ett alternativt bruk av den verklighet som nyss tycktes definitiv. Den tänjs i abstrakt riktning.
Arijana Kajfes har i sina affischer utgått från 1600-talsfilosofen Descartes teori att den blivande moderns synintryck kan avsätta födelsemärken på fostrets hud. Konstnären har undersökt människors födelsemärken och trots den konstnärliga gestaltningens saklighet, så är frågan konstnären väcker hur intryck påverkar människor. Finns det spår i oss vi aldrig kan undkomma, och sådana vi omedvetet sörjer att vi förlorat? Och hur mycket betyder all dold påverkan vi utsätts för både som barn och vuxna, kort sagt, hur skapas människans personlighet? Är jag kanske inte den jag önskade eller trodde? Eller är det en meningslös fråga?
Fredrik Norén tänjer på verkligheten och mångas förväntningar på den. Balansen mellan förtvivlan och ironi är en tillgång när han utforskar manipulationens idé med exempel från inredningsvärlden. Den formmässigt kollapsade stolen tycks krampaktigt vilja resa sig, bordet (Wally) har tvingats klättra på väggen med böjda ben och en dörr, också förankrad på väggen, är vikt på mitten som en filt. Bokhyllan vi ser inifrån är en bluff. Böckerna består bara av pärmar mot ett imaginärt rum bakom galleriväggen.
|
Den japanska performancekonstnären Noriko Yamaguchi uppträder i en stop motion-animerad film där hon ligger under lager av små lerplättar som rullar och faller från hennes kropp och gradvis avtäcker den. I fotosviten ”Peppermint Mother” är hon nedsjunken i rader av tuggummiflak. Denna symbios mellan det levande och materien kan säkert ha med japansk kultur att göra, men jag ser också sinnesintrycken, alla dessa miljoner anrop vi utsätts för och som både är en förutsättning för överlevnad och ett hot mot jaget i världens tuggummimassa.
Paulo Nenflído från Brasilien har i ”Berimbai Elétrico” satt samman rördelar av plast till ett stränginstrument med tre toner och elektrisk förstärkning. Det tunna bygget låter mäktigt och erinrar om nödvändigheten av att bruka även det till synes förbrukade, både i denna världen och i den abstrakta om vi vill förändra sakernas tillstånd.
Stockholm 2011-01-19 © Niels Hebert
Detalj ur ”Den oförvrängda bilden av…” © Arijana Kajfes
|
