Ambitionen går inte att ta miste på. Det är den inkapslade, förtätade stämningen Gregory Crewdson (f. 1962) är ute efter – ett slags Eugene O'Neill-känsla i Hitchcockljus. Människorna skildras i stela poser, frysta som i en tagning för en melodramatisk Hollywoodfilm. Det är också från denna amerikanska cineastkultur inspirationen till scenerierna i "Beneath the Roses"-serien är hämtad.
     Det är dramatiskt och visuellt intrikat, men Hollywoodindustrins problem, dess oförmåga (eller ovilja) att med trovärdighet skildra en äkta känsla, är också Crewdsons. Det blir lätt alltför teatraliskt när filmens dramaturgi och temporala struktur saknas. Fotografierna blir ett slags tablåer med enigmatiska intentioner som ofta övergår i ren estetik. För vackra är de, bilderna i "Beneath the Roses"-serien, om än något syntetiska.

Paradoxalt nog förmedlar de mindre spektakulära bilderna i serierna "Sanctuary" och "Fireflies" väsentligt starkare känslor. De är naknare och närmare avsändaren; man känner fotografens puls och störs inte av "filmteamets närvaro".
     Om "Beneath the Roses"-serien har sin föregångare i Cindy Shermans "Film Stills" så har "Sanctuary" det i Sally Manns fotografiska svit "Deep South" – dessa närmast hypnagoga landskapsskildringar från Virginia, USA. Gregory Crewdson står i "Sanctuary" inte långt efter (om man bortser från Manns experiment med kemikalier). Kompositionellt är bilderna också förvånande strama, med tanke på att det rör sig om skildringar av ett slags urban kollaps, av raserade strukturer och övergivna städer,
     Dessa bilder är även de klart filmistiska, associationerna går exempelvis till Andrej Tarkovskij, denna egenartade skildrare av människans vertikala kontakt med "det andliga". Vill man hårddra det skulle man kunna säga att Crewdsons svartvita fotografier egentligen har allt det som hans färgfotografier saknar: nerv, autenticitet och förmedlad upplevelse. Men visst är "Beneath the Roses"-sviten i all sin retromässiga överspändhet och sina mångfaldiga referenser till amerikansk kultur (till Edward Hopper exempelvis) ändå klart intressant. Det är få bland världens fotografer som rent tekniskt/logistiskt lyckas med det Crewdson gör: att bygga en så komplicerad värld av mentala ickehändelser.

Stockholm 2011-04-06 © Leif Mattsson