I en berömd målning av renässansmästaren Ghirlandaio, "En gammal man och hans barnbarn" (1490), stirrar det lilla barnet nyfiket på den gamle mannens deformerade näsa – inte i avsky eller äckel, bara i fascination över det åldrade ansiktets fantastiska variationsrikedom.
     I Amy Cutlers (f.1974, New York) porträtt finns ett snarlikt intresse för det avvikande, för de enstaka anletsdragens spel med och mot helheten. Buckliga näsor, snörpiga munnar och stirrande ögon (ibland med ögonvitor spräckliga av blodkärl), alla är de delar som snarare bygger ett slags köttiga landskap än beskriver realistiska ansikten. Och inte heller här finns något fördömande, precis som Ghirlandaios pojke verkar Cutler endast nyfiken över fysionomiernas fascinerande avvikelser.

Samma anletsdrag återkommer i målning efter målning; det är uppenbart att det knappast är fråga om regelrätta porträtt (trots titlarna). Är det då ett slags självporträtt? I några fall möjligen, i andra inte. Snarare leker Amy Cutler med ett antal former, ställer samman, prövar, känner av. Stundtals är karikatyren inte långt borta. Men här finns för mycket omsorg om att snarare inlemma defekterna i helheten än att markera dem för att de skulle kunna anses vara rena karikatyrer.

I några mindre gouacher och grafiska blad tar sig Cutler friheten att arbeta med metaforer: en kvinna vaggar sitt huvud i famnen som om det vore ett spädbarn (jfr, Linn Fernström), en annan använder sitt kranie som fotstöd.
     Dessa bilder har egentligen en större konstnärlig potential, som jag ser det; där har bildelementen laddats med fler möjliga tolkningar. De är också i högre grad cerebrala än vad porträtten är. Men gemensamt för dem alla är att det är detaljerna och avvikelserna, defekterna och det abnorma som bygger själva berättelserna.

Stockholm 2011-09-07 © Leif Mattsson