Carl Johan De Geer har skapat sig en alldeles egen nisch i det svenska konstlivet och till sist blivit folkkär som få andra svenska konstnärer. Han arbetar med det mesta: foto, film, författande, måleri, grafik, textil, mönster och rumsliga installationer. Men allt är omisskännligt Carl Johan De Geerskt.
     Nu är han aktuell med sin utställning Den hemlighetsfulla ön på Bohusläns Museum i Uddevalla. Han reflekterar över människans tillvaro på jorden idag med utgångspunkt i den förlorade civilisationen på Påskön. Och konstaterar med Jules Vernes ord från romanen med samma namn:
  – Stiger vi?
  – Nej! Tvärtom! Vi sjunker!
  – Inte bara det, monsieur Cyrus! Vi faller!

Stenskulpturerna från Påskön figurerar både i målningar och i fotografier. Särskilt de senare är det lätt att tolka som en serie självporträtt. En lätt förvånad Carl Johan De Geer i form av en stenskulptur från Påskön, med långa öron och stora ögon inplacerad i olika borgerliga interiörer som frågar: –Hör jag hemma här?
     I en av sina mer rumsliga installationer ställer han en gammal skrivmaskin på en skolbänk och lägger ett par glasögon intill. Den maskinskrivna texten upprepar en och samma mening: All work and no play makes Jack a dull boy. För ungdomar idag är en skrivmaskin ett museiföremål från en tid, som ändå inte är så avlägsen. Carl Johan De Geer odlar sin nostalgi över ett 60-tal ”…öppet som ett ögonblick” som proggruppen Blå Tåget beskriver det i en av sina sånger, där han för övrigt spelade med som trombonist. En tid då allt tycktes möjligt.

Textiltrycken, från sin period i 10-gruppen, fortlever och nya kommer till. Ofta helt absurda; Munchs klassiska bild "Skriet", som utgångspunkt för en mönsterrapport eller störtande, döende svarta fåglar. Ingenting man spontant skulle bedöma som försäljningssuccéer, men som efterhand uppnår ikonstatus. På väggen i första rummet inleder han utställningen med ett citat från 1967:  Jag var på största allvar fascinerad av all slags ornamentik och tänkte mig den västerländska människans framtid, de närmaste hundra åren, som en mönstrens tid, mönster på väggar, golv, fasader, maskiner, möbler, bilar, tåg, statyer, böcker. Överallt där det var praktiskt möjligt… 1967.. Carl Johan D G.

Carl Johan De Geer har ofta bjudit in besökaren till deltagande och medverkande i den konstnärliga processen, så även här. I första rummet möts man av en uppmaning att skapa vidare på ett stort väggcollage. Alla Carl Johan De Geers olika sidor finns med här. Man kan också se tre av hans filmer i filmrummet: "Med kameran som tröst", "Mormor, Hitler och jag" och "Stockholmsyndromet".
    I utställningstexten sägs att Carl Johan De Geer den här gången valt att inte arbeta så scenografiskt. Vilket är synd, då ett samlande rumsligt grepp saknas i den annars så innehållsrika utställningen.

Uddevalla 2011-07-11 © Berit Jonsvik (Text/foto)