MoMA tar ett totalgrepp om Willem de Koonings (1904-1997) konst, med omkring 200 verk täckande hela den stora variation i material, bildvärldar och förhållningssätt konstnären utforskade under sin sjuttioåriga karriär.
     Inledningsvis visas den klassiskt skolade de Koonings tidiga figurativa måleri och teckning. Den tolvårige Rotterdamsonens stillebenmåleri inleder, och följs av flera stilleben och porträtt. Den till Manhattan utvandrade de Koonings förhållande mellan tradition och experiment är intressant balanserat. Det mest uppenbara arvet kommer från Picasso, men även renässans och barock skymtar förbi.

Pink Angels med sin kraftiga förvrängning av ansiktslösa kroppar tar oss vidare mot det sena 40-talets genombrott med mörka abstrakta verk som Black Friday och Night Square. Likt en altartavla omgiven av två mindre målningar hänger Excavation, den till formatet största stafflimålningen, uppbyggd av mängder av färglager som växelvis lagts på och skrapats av.
     Människor och deras spår är centrala motiv genom hela produktionen, och även i de mest abstrakta verken kan man se antydningar av människokroppar, hus och landskap. De Kooning som inte ville låta måleriet bli endast färg och form, proppar sina verk fulla med information och associativa bildlån.

De mest kontroversiella verken är serien Woman. Av vissa har de tolkats som uttryck för kvinnohat, påminnande om etruskiska gorgoner och samtida pornografi. Av andra som ett häcklande av kvinnoideal som omger oss genom reklam och andra mediebilder av kvinnor. De figurativa målningarna retade också upp abstraktionens främste förfäktare Clement Greenberg.
      1960-talets landskapsmålningar, som också de ses som satirer över kvinnokroppen, leder via 1970-talets bronsskulptur mot de nästan sakrala abstrakta verk i än större format och ljusa tonskalor. Detta vid tiden för de Koonings insjuknande i alzheimer.

De Kooning menade att för att förbli densamme måste han förändras. Här finns en rastlös strävan efter ständig utveckling, vilket gör honom svårutställd. Produktionen är överväldigande både i variation och omfattning. Curatorn John Elderfield är en stadig hand att hålla i under vandringen genom hans livsverk. Kanske hade inte konstnären själv hållit med om epokindelningarna, men för betraktaren fungerar strukturen väl.

New York 2011-10-19 © Mattias Lundblad