Seendet som svar och medskapande i konsten är kärnan i Konstakademiens och Moderna Museets gemensamma satsning "de ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde" på Konstakademien i Stockholm.

Att se på konst att få något bekräftat lägger inget till erfarenheten. Det är ett stumt seende, ett seende utan nyfikenhet. Men när blicken på något (outforskat?) sätt öppnar verket, kan man med författaren Lars Ahlins klassiska formulering påstå: att se på konst är att svara på tilltal.
     I vår tids bildström stressas seendet. Bilder lockar ögat, åtminstone en tiondels sekund, men sedan kommer nästa bild och nästa och nästa och blir till rader utan svar. Konst uppstår ur medskapande och utan betraktare, inget verk.

Som betraktare är Ulf Linde unik. Fallet med den franske konstnären Marcel Duchamp (1887-1968) är också unikt. Han är mest känd för sina ready mades – som urinoiren, flasktorkaren och cykelhjulet – som han presenterade för en frågande publik i det tidiga 1900-talet.
     Med de enkla föremålen vände Duchamp upp och ned på sättet att se på konst: verket är inte konsten, utan de objekt konstnären pekar ut som konst. Duchamp förtydligade: ”Det finns ingen konst, bara konstnärer”.
     Många av 1900-talskonstens rottrådar leder till Duchamp, men det är inte främst hans breda inflytande som intresserat Ulf Linde, utan det svårfångade innersta i hans arbeten, och han har med passare och vinkelmätningar funnit en osannolik geometrisk konsekvens från verk till verk, vilket exemplifieras i utställningen.

Många Duchamporiginal finns på Philadelphia Museum of Art i USA och de viktigaste kan inte flyttas. För att Duchamp skulle kunna visas på det då nya Moderna Museet i Stockholm skapades på Ulf Lindes initiativ och under hans ledning repliker. Duchamp signerade sedan många av dessa.
     Klassisk är Ulf Lindes repliker av Duchamps huvudverk ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, t o m” (1915–23), "Det stora glaset". Två av dem visas på Konstakademien, där också det Duchamprum, som Ulf Linde skapade på gamla Moderna Museet 1989 återuppstått. Här finns Det stora glaset och en rad kända ready mades–repliker. Här finns också Duchamporiginal, som ett portabelt museum med hans samlade verk.

I Konstakademiens mittsal har en ramp byggts, eftersom utställningen är gjord för den ideala besökaren, en som likt Ulf Linde är rullstolsburen. Över rampen svävar verk av moderna klassiker som Jean Arp, Francis Picabia och Giogio de Chirico som fyrkantiga moln. Vid sidan av rampen visas på golvnivå skisser, modeller och andra spår efter Ulf Lindes arbete, som enkelt uttryckt utgått från Duchamps idé att han var en överbliven åttondel i familjen, som bestod av åtta personer.
     I Sal väst finns dels Ulf Lindes modell av Tatlins torn, dels en modell av Duchamps sista stora verk, "Éntant donnés", som enligt konstnärens avsikt, inte blev känt förrän efter hans död. Det finns i Philadelphia, men Ulf Linde har grävt i papperna och rekonstruerat det i skala 1:10.
     På en duk ser vi samma bild som man kan se genom titthål i USA: en naken kvinna liggande på rygg, som med en lampa i sin utsträckta hand belyser en romantisk landskapsmålning. Konsten som förborgad bakom andra tiders ögon, men kanske en värld möjlig att upptäcka med ett inre, poetiskt språks lampa…

Det stora glaset har tolkats på många sätt – som det svåra eller omöjliga att man och kvinna möts, men också som en metafor för den skapande processen. Kvarnhjulen i verkets nederdel har med Duchamps uppväxt att göra, liksom den lilla målningen "Kaffekvarnen", där familjens tre bröder samsas i geometriska samband, enligt Ulf Linde.
      På pressvisningen kommenterade Ulf Linde sina mätresultat:
     –Duchamp har skapat en geometrisk julgran som man kan hänga upp vad som helst i. Genom att skapa en stark begränsning, har Duchamp nått den största friheten.
      Om den livslånga besattheten av Duchamp sa Ulf Linde att han måste vara lika galen som Duchamp.

Fast galen? Av Duchamps utläggningar kan man förstå att han såg bundenheten till det materiella som en begränsning av livet och att människor måste söka det inre poetiska språket, en geometri om man så vill, som kan göra verkligheten mycket rikare.
      Eller som Ulf Linde kommenterar i utställningskatalogen: Att hålla sikten mot Eden fri.

Det har blivit en osannolik utställning och en utmaning för vilken betraktare som helst (katalogen är ett måste). I förhållande till vanligheten rör den sig närmare betraktandet än konsten och konstnärer. Att så förändra brännpunkt och perspektiv är i detta fall förnyelse och ett modigt tilltag som borde kunna locka många.

Stockholm 2011-10-05 © Niels Hebert