Vi lever i en tid av konstinstitutionsbyggen, medan många konstnärer söker sig bort från konstens rum. Strategier prövas, museer försöker suga in konst ”från gatan” och yrkesverksamma konstnärer söker en publik som vanligen inte går på utställningar.
    Mitt i detta finns ”enkla” gallerier, som ibland blir "värmestuga" för gatukonstnärer. Ett exempel är utställningen med Berlinkonstnären Emess på Candyland i Stockholm. Han är nu runt 40 år och har arbetat anonymt med gatukonst sedan barnsben.

På Candyland visar Emess främst spraymålade collage som han kallar ”Money Portraits” – porträtt med sedel-estetikens stela uttryck, ett krav för att inge förtroende för valutan.
     Saddam Hussein har oljetorn i bakgrunden och cigaretten kan vara en missil. Att USA tidigare försett honom med vapen är väl redan glömt? Drottning Elisabeth har fint Barbiesällskap och intill dollarns George Washington anvisar en pil var man ska betala.
     Selma Lagerlöf är fri från tyngande kommentarer. I hennes bild från ”tjugan” kan vi läsa ”Temple of Heaven”. Hon ser sagotantsaktigt mot oss, men kanske lider sagan om Välfärdslandet mot sitt slut.

I filmen City Music Stockholm kan man följa Emess när han bygger och placerar fågelholksliknande lådor i stadsmiljön. De innehåller en speldosa som drivs av en liten vindsnurra. Det är gatukonst som viskningar i bullret. Den han satte upp på Katarina Bangata blev dock stulen.
     Med en genomtänkt gatukonst blir det allt svårare att svara på frågan varför konsten inte är mer synlig i reklambombade stadskärnor – ett problemkomplex allt svårare för institutionerna att hantera.

Stockholm 2011-05-29 © Niels Hebert

Ur filmen "City Music Stockholm":
Emess monterar en musikbox på Katarina Bangata.