Lars Englunds skulpturer liknar origami, konsten att göra former och figurer av vikt papper, av släta tunna ytor vinklade åt olika håll. Fast istället för papper använder sig Englund av tunn och absolut slät plåt, bitar som är monokromt strukna i svart, gult och orange. Och för att vara origami är hans figurer osedvanligt stora, i det här fallet sisådär två till tre meter höga.
     Genom att vika de tunna plåtarna står var och en av konstnärens figurer lika stadigt på golvet som vore de huggna ur var sitt stycke bastant sten – samtidigt som Englunds skulpturer, i nedmonterad form, antagligen skulle gå att vandra iväg med under armen. Det hela fungerar ungefär som delarna i en byggsats. Först kan allt rymmas i en platt låda med lock för att, i monterad form, plötsligt breda ut sig på både höjden och bredden.

Detta intrikata förhållande mellan den enkla, alternativt lilla, delens förhållande till helheten blir om möjligt ännu tydligare i konstnärens tvådimensionella arbeten. Här är utgångspunkten små plastbitar i olika färger, var och en identisk till formen och inte mer än ett par centimeter i diameter.
     Slutsatsen infinner sig naturligt: I sina minsta beståndsdelar tar Lars Englunds konst avstamp i det sätt på vilket naturen är uppbyggd. De små plastfigurerna har former som kan ha inspirerats av en titt i mikroskopet (på bakterier?), på skolans schematiska kartor över atomer och molekyler eller det oftast mycket vackra mönster en uppförstorad snöflinga brukar uppvisa.