Tommy Östmar var konstnärligt sett långt mer bökig, busig och besvärlig än vad en del så här i efterhand vill göra gällande. Det var inte inordnandet i en klassisk kanon som utmärkte kastrullmålningarna från sjuttiotalet, eller robotskulpturerna från senare tid. Nej, snarare då brottet mot det alltför lättsmälta, protesten mot finliret, mot pillandet. Det klassiska arvet hade han naturligtvis med i bagaget men det var inget han dagligen och stundligen behövde bevisa.

Att höja blicken och se världen, tingen och människorna, att verkligen se istället för att fastna i sin teckning i ett oändligt dekorerande, det var något av Östmars credo. På den aktuella utställningen presenteras ett antal av hans svepande, flödande teckningar, utförda med lågstatusmaterialet kulspetspenna. De är skruvade, vridna, uppbrutna, nyformade. Så kan en konstnär göra som behärskar anatomin och materialet. Han är fri att kasta sin barlast. Men detta sker knappast per automatik. I Tommy Östmars fall var det ett högst medvetet val; att balansera på kanten var kanske för honom det enda möjliga. Man anar det både i pennteckningarna och i hans motsträviga men humoristiska robotskulpturer.

Lars Englund kan också räknas in bland de envetet motsträviga. På utställningen presenterar han främst sina fraktalliknande mönstermontage i plast.