Jordsmak, fukt, mylla och på golvet högar efter sorkarnas idoga arbete. Man förnimmer nästan den syremättade lukten av blöt mossa och daggvåta granar. Naturen har flyttat in i gallerirummet, har satts att möta de kala, vita väggarna och det betonggrå golvet. Krocken är lika tyst som den är våldsam.

Jag uppfattar Andreas Erikssons installation som ett credo, som en längtan efter en omslutande kraft. Som en frånvändhet där människan endast äger tillträde om hon böjer sitt huvud. Naturen är allt. Det är som att vandra i en tät granskog med vassa grenar ständigt piskande ansiktet.
     Samtidigt finns här en målerisk nykterhet, en distanserad svalka som balanseras mot jordfärgernas ljusabsorberande kraft. Man ser det exempelvis i den lilla målningen i första rummet och i den drygt två meter höga gipsreliefen. Men det är en delikat balansakt då de stora dova målningarna ständigt riskerar att sluta sig, att bli ogenomträngligt mörker.

På Galleri Riis sluter de sig inte, inte så som skedde med några av Erikssons verk på årets Venedigbiennal (2011). Här är hängningen dessutom betydligt stramare än i den nordiska paviljongen. Den är närmast sakral, speciellt i det andra rummet, där avgjutningarna av sorkhögar aktiverar golvytan samtidigt som de två stora vertikala målningarna leder blicken inåt och uppåt. Deras auktoritet förstärks av placeringen (frontalt, mitt emot varandra) och av det dova mollackordet.