Tre tusen rullar packtejp – så mycket material gick det åt för att skapa de manshöga figurerna och de bortåt åttio tusen tejprosorna i Johnny Boy Erikssons totalinstallation. Ett svindlande antal och en häpnadsväckande arbetsinsats; det tog hela sex veckor att sammanställa utställningen på plats.

Även om materialvalet kan tyckas udda har det faktiskt redan använts av flera konstnärer. Men Johnny Boy Erikssons närmast monomana bruk placerar honom ändå i en ganska egenartad sfär, till viss del liknande Jeff Koons – kitschestetiken och kanoniserandet av banaliteter både förenar och skiljer dem åt.
     I Erikssons fall (till skillnad från hos Koons) finns en allvarsam underton, en vilja till språklig förfining, hur lågstatusaktigt materialet ändå framstår. Men det är osäkert i vilken grad han lyckas i sin ambition. Det är svårt att bortse ifrån packtejpens brungula plastighet och det Disneyliknande formspråkets distanserande effekt, speciellt som Eriksson avser att leverera någon form av humankritik.

Johnny Boy Eriksson arbetar medvetet med stereotyper: den plastikopererade kvinnan, den stressade affärsmannen, den streetsmarte gangstern och för all del också den madonnaliknande kvinnan. Men kanske blir det lite för mycket Village People-känsla över det hela och syftet kommer på skam.
     Mig drabbar det inte riktigt förrän i det mörka rummet med "dödsmasker". Där återkommer den plastikopererade kvinnan, men här överdragen av ett svart limlager – en patina som lyfter fram den skönhetstörstande kvinnans skrämmande inre och presenterar det som hennes yttre, som hennes hud. Här fungerar Erikssons hela tankekedja från idé till utförande, här faller allt på plats.

Stockholm 2011-08-31 © Leif Mattsson