Hon var skygg, Vera Frisén (1910-1990), och motvillig till att ställa ut. När hon till slut övertalades att göra så, på Galleri Färg och Form i Stockholm (1941), var succén given. "En svensk Schjerfbeck" var ett av omdömena. Trots det försvann hon snart från det offentliga konstlivet. Men måla, det upphörde hon aldrig med. I tysthet arbetade hon vidare med sina nedtonade landskapsskildringar i lågkontrast, smyckeslika, ofta med Corotgrått som bärande ton.

Friséns barndomsstad var Umeå. Hennes medutställare, Karin Granqvist, kommer från Sollefteå, inte så långt därifrån. Två generationer, två konstnärstemperament – geografiskt förenade och integritetsmässigt.
     Men det är också mycket som skiljer dem åt, sånt som utställningstekniskt skapar dynamik. Frisén arbetar med subtila valörförskjutningar och färgglissandon, Granqvist snarare med kontrasterande klanger och synkoper. Resultatet är väsensskilt och samtidigt märkligt ögonbefruktande; polerna beskriver varandra.

Karin Granqvists metod bygger på en omdefiniering av färgens betydelse som klang, på en betoning av dess rytmiska kvalitéer snarare än positionen på toncirkeln. De klara spektralfärgerna bryts ned till ett finmaskigt mönster, ett slags filigran. Resultatet närmar sig optisk blandning där rött, gult, grönt och blått modereras tills de sinsemellan finner balans – och bildar nya kulörer.
     Därför är det alltid intressant att ställa sig riktigt nära Granqvists målningar. Att låta synfältet helt uppfyllas av det staccatoliknande kulöransättningarna, låta sig ryckas med i flödet, i rytmen, i musikaliteten. När man sen tar ett par kliv bakåt, med ögonen väckta av färgsnärtar, är man mottaglig för en mer total klangbild, för den koloristiska polyfoni som är Granqvists högst personliga.

Stockholm 2011-04-13 © Leif Mattsson