Att skapa med färg på ett immateriellt sätt är idag ganska vanligt, metoden används av många konstnärer. Framför datorn uttrycker man sig i färg bestående av ljus, och skriver man ut bilden gör man det ofta med ett fint pigmenterat bläck som har ett visst släktskap med akvarellfärg.
     Vill man nå ett materiellt uttryck utan omväg över en dator ligger akvarellen nära till hands, som ett medel att arbeta med ren färg och slippa pastosa strukturer. Det är därför inte konstigt att många yngre konstnärer kommit att välja detta klassiska material som ett komplement till, eller ersättning för, datorutskrifter.
     På Södertälje konsthall presenteras fyra aktuella konstnärer som kommit att ta till sig akvarellens mångsidighet.

Erik Jeor, (f. 1974) låter färgen flöda fritt och ger materialet rätt att i viss utsträckning skapa på egen hand. Ytspänningen i vattnet och papprets struktur får pigmenten att slumpmässigt välja sina banor. Denna egenskap hos akvarellfärgen utnyttjar egentligen alla akvarellmålare men de går sällan så långt som Erik Jeor gör.
     Det finns en spänning i detta måleri då ytor, linjer och strukturer bildar oväntade och mångfasetterade uttryck. Svårigheten ligger i att som konstnär styra processen med varlig hand och att inte helt tappa kontrollen.

Fredrik Söderberg, (f. 1972). En stark kontrast till detta måleri finner man hos Fredrik Söderberg, vars exakta och ofta symmetriska kompositioner ger associationer till buddistiska mandalabilder. De har ett klart samband med religiösa eller ockulta bilder som gestaltar en verklighet som för mig känns främmande men som har en viss genklang idag. Den bild jag blev fascinerad av var ”Treat the Gods as if they Excist” där Fredrik Söderberg löser upp den strama kompositionen och låter den genomgå en metamorfos till ett myller av figurer och händelser.

Astrid Svangren, (f. 1972) tar steget ut i rummet med sina färgskulpturer. Silkespapper dränks in med akvarellfärger och formas till fritt svävande färgackord. De har märkligt nog viss släktskap med Söderbergs bilder genom de meditativa stämningar de skapar, men till formen utgör de en fullständig kontrast till dessa.

Heli Sammalisto (f. 1945) bryter mot de övriga utställarna både vad det gäller åldern och genom den jordnära tyngd som präglar hennes konstnärskap. Det handlar här om minnesbilder från en liten ö på finska västkusten, där hon levde som barn under knappa betingelser. Hon skildrar människor hon levt med och de förhållanden som då rådde. Hennes bilder känns självupplevda och mycket ärliga.

Södertälje 2011-11-08 © Jan Manker