Den konstintresserade på besök i New York kan knappast undvika att förr eller senare hamna i gallerikoncentratet Chelsea, framförallt mellan 21:a och 26:e gatan, och tionde och elfte avenyn. Det är en bra ingång till konstscenen då några av de stora gallerierna finns här. Det är en speciell känsla att gratis kunna smita in genom dörr efter dörr och varva framförallt den sentida västerländska konsthistoriens största namn med nya bekantskaper.

Ett av dessa stora affischnamn är Andy Warhol, vars bildserie Liz, helt bestående av porträtt av vännen Elizabeth Taylor visas på Gagosians ena Chelseagalleri med adress på 21:a gatan. Upprepningarna av Liz-porträtten ger nära nog religiösa associationer. Warhol är fortfarande profet i sin egen hemstad, åtminstone för en av språkfloran i lokalen att döma tillrest publik. Det är det i särklass mest välbesökta galleriet i området en vardagseftermiddag.

Några steg bort på samma gata visar Gladstone Matthew Barnes skulpturverk DJED, som ingår i ett större verk kallat Ancient evenings, kretsande kring det amerikanska industrilandskapet och utgående från egyptiska föreställningar om livet efter detta. En Chrysler Imperial av 1967 års modell spelar huvudrollen och en del av skulpturen utgörs av dess avgjutna underrede. Verket på Gladstone skapades av 25 ton järn vid ett stålverk längs Detroit River under framförandet av den opera som ingår i Ancient Evenings.

På 25:e gatan visar Gagosian Richard Serras böljande labyrintskulpturer Junction och Cycle, också de utförda i industrimaterial, närmare bestämt väderskyddat stål. Här finns enligt minimalismens principer inget historieberättande, ingen metafor eller illusion. Konstupplevelsen blir helt enkelt till som ett resultat av mötet mellan rummets ljus, skulpturens form och besökarens rörelse genom det rum Serra skapar.
     Materialets förgänglighet är ett annat element i verket vilket gör att galleripersonal finns på plats för att duscha skulpturen och underhålla den korrosionsprocess som ger materialet liv. Trots eller tack vare sin intellektuella torrhet talar verket till det lekfulla hos betraktaren. Det är ett vänligt och behagligt konstnärskap, helt enkelt vackert, och det finns något befriande i att hela upplevelsen finns i själva rummet.

I mångt och mycket är Vincent Desiderios utställning, visad av Marlborough på samma gata, motsatsen till detta. Här rör det sig om realistiska och historieberättande målningar i olja och blandteknik, fulla av metaforer och associationer. Konsthistoriker som han är använder sig Desiderio av referenser till äldre måleri, som mest uppenbart i självporträttet med en fresk av Clemente Orozco som bakgrund. En nakenstudie av barocksnitt kompletteras med en bikinisolbränna.
     Andra målningar för tankarna till skräckfilm från 1980-talet. Formatet är stort och färgskalan dämpad. Motiven är till största delen människor i skrämmande eller oklara situationer vilket gång på gång väcker känslan av att någonting är fel. Mängden symboler och referenser utanför bildramen gör, även om det är spännande, att konstupplevelsen skyms en aning.

Vid sidan av gallerivärldens rubriknamn finns en mängd mindre gallerier där man är osäker på om de verkligen är till för allmänheten. Ibland får man känslan av att komma till någons hem, kontor eller garage. Förutom gallerierna finns i området mest bilmekaniker och bensinmackar som drar till sig getingsvärmar av taxibilar, och det råder en märklig frånvaro av caféer och restauranger med plats att smälta intrycken från sin konstrunda.
     En annan reflektion är att Chelseas konstvärld, åtminstone just denna dag, är mycket homogen med avseende på genus. Att konstvärlden i stort är mansdominerad är väl knappast ett kontroversiellt påstående, men så många gallerier på så liten yta gör det extra tydligt. Det är förstås svårt att dra några generella slutsatser, och troligen har min egen blick del i det hela.

Att uppleva konst i New York kräver att man begränsar sig. Det finns alltid något sevärt runt hörnet. Websidan artinfo.com listar gallerier geografiskt vilket är till stor hjälp då man kan beta av ett område i taget.

New York 2011-10-05 © Mattias Lundblad

Andy Warhol och Matthew Barney visas fram till 22 oktober 2011
Richard Serra fram till 26 november 2011
Vincent Desiderio fram till 15 oktober 2011