"Tate Modern" ligger för närvarande i Göteborg, precis under Älvsborgsbron! Den engelske konstnären John Kelly markerar entrén till Röda Sten Konsthall med en ombyggd container, formad som en modell av Tate Modern.
Därmed invigs Göteborgs Internationella Konstbiennal, den sjätte i ordningen. Huvudcurator är Sarat Maharaj. Han har tidigare erfarenheter från arbete med Dokumenta XI i Kassel, Guangzhou-triennalen i Kina och nu senast Sao Paulo biennalen 2010. Tillsammans med sina medkuratorer Gertrud Sandqvist, Stina Edblom och Dorothee Albrecht har han fyllt tre konstscener i Göteborg och en i Uddevalla. Temat för årets biennal är "Pandemonium – Art in a Time of Creativity Fever". Pandemonium syftar på ett tillstånd av förvirring och kaos, på den turbulens, som råder i dagens samhälle. Pandemonium är ett begrepp hämtat från John Miltons klassiska epos från 1671, ”Paradise Lost”, där de fallna änglarna planerar en ny världsordning.
Sarat Maharaj ställer frågor om världen idag, om dagens turbulens är enbart negativ eller om en ny utveckling kan växa fram ur ett till synes kaotiskt tillstånd. Målsättningen har också varit att med utgångspunkt i det lokala och regionala skapa en direkt anknytning till det som händer ute i resten av världen.
I Röda Stens stora ruffa katedral, ett spännande men svårt rum, fångas man in och omfamnas av Ernesto Netos ”The Weight, the Time, the Body, the Moon and Love…Wow!”. Stora organiska former hänger från taket. Hans mjuka, textila och milda färger möts av grova lastpallar med säckar fyllda med potatis. Åsa Sonjasdotters installation ”The Order of Potatoes”i samma rum, där hon undersöker hur ett baslivsmedel, som potatis, hamnar i fokus för olika politiska och ekonomiska intressen.
Svarta målningar av vårt industrisamhälle av en ung svensk konstnär, Viktor Rosdahl, infogas i detta sammanhang som rasande utropstecken.
Måsars skrik i en tredelad video av Snaebjörnsdottir&Wilson och barnens lek vid stranden i en annan video av Francis Alÿs samspelar och tar in omgivningen utanför på ett närmast kongenialt sätt.I ett mindre rum intill visas Jimmie Durhams ”Mistakes and Plans”. Han utgår från en teckning av Hitler, gjord som förslag till en triumfbåge i Berlin. Stenarna till detta gigantiska monument började huggas i Sverige, men levererades aldrig av kända orsaker.
Från Röda Stens tuffa industrimiljö till Göteborgs Konsthall och den klassiska vita kuben kan steget tyckas långt. Men disponeringen av konstnärerna och deras verk i de olika lokalerna är mycket genomtänkt. I det stora vita rummet på Konsthallen dominerar Wim Botha, från Sydafrika, med sin ”Solipsis III”. Vita flyende, flygande former fyller luften och tycks dansa i det skarpa neonljuset. Tanken går till de fallande änglarna i ”Paradise Lost”.
De ackompanjeras av ett odefinierat brus från en mängd små högtalare. Reena Saini Kallat från Indien, har uppfört en världskarta på väggen med hjälp av olikfärgade elkablar. Där ingår dessa högtalare och illustrerar det ständiga brus i etern som pågår i vår globala samtid. Hon visar också marmorskulpturer på Bohusläns museum och konsthall, ”White Yarn”och ”Silt of Season”. En politisk, men ändå poetisk, kommentar till Indiens postkoloniala status.
Antonio Vega Macotela har under ett flertal år arbetat med ett projekt, ”Time Exchange”, där han gör ett tidsmässigt utbyte med fångarna i ett fängelse i Mexico. Han frågar; om jag ger dig det här, vad ger du mig då? Han fyller ett rum med resultatet från dessa förhandlingar om tid.
I Stenasalen på Göteborgs Konstmuseum visas en video av Chen Chieh-Jen, ”Empire´s Borders II - Western Enterprises Inc”. Det är lätt att både se aktualiteten i hans verk och kopplingen till regionen. Han skildrar, med utgångspunkt från sin fars efterlämnade material, Western Enterprises Inc., en av CIAs verksamheter i Taiwan. En övergiven industribyggnad är bakgrunden till några kvarvarande människors historier. Det är en svartvit film i oerhört långsamt tempo, där betraktaren nästan hypnotiskt sugs in i de starka scenerna. Han litar helt till bildens förmåga att fånga. Inga lättköpta effekter eller klipp, ingen dramatisk musik, bara ett enkelt och rent bildspråk.
Valet av biennalens tema är resultatet av en klar tanke med det kuratoriska arbetet. Men också resultatet av en djupgående kunskap om regionen och dess historiska bakgrund. Sarat Maharaj har forskat kring industriprocessen och dess organisation och är väl insatt i det experiment Volvo gjorde i Uddevalla med självstyrande grupper. Ett experiment som upphörde när Ford köpte in sig i Volvo.
Kring biennalen pågår också en omfångsrik verksamhet med ”City Excavations” i juni på olika håll i staden. Det har varit kurser på konstskolorna, samtal och föreläsningar och kring invigningen performance av olika slag. Kort sagt, ett omfattande program.
Man hoppas och tror att en biennal skall vara något mer än bara en samlingsutställning kring ett tema. Att slutresultatet skall bli något större än enbart summan av de olika ingående delarna. Den förhoppningen har årets biennal i Göteborg uppfyllt. Urvalet av konstnärer speglar en bredd på alla plan, de internationellt etablerade konstnärerna blandas med unga. De konstnärliga uttrycken rör sig mellan alla tänkbara riktningar inom konsten, allt från fysiska installationer, skulpturer, teckningar, målningar och video. Tillsammans bildar alla verk en väl balanserad och djuplodande skildring av vår samtid.
Möjligtvis kan man invända att en del starka verk kommer lite bort bland de mer expansiva verken, som till exempel Zarina Bhimjis stämningsfulla och finstämda foton på Konsthallen. Men kanske något bör finnas för den observanta, den som vill upptäcka det lite undangömda. De här ovan nämnda konstnärerna är bara en liten del av de cirka fyrtio som på olika sätt deltar i biennalen.
Göteborg 2011-09-14 © Berit Jonsvik |
