Det är genom utsuddandet, omtagen och överlappningarna Jenny Granlund blåser liv i sina enorma teckningar. Ändringar och förskjutningar skapar instabiliteter som får bilderna att gunga, svaja, darra. Rytmen är utgångspunkten – eventuellt även själva målet. Här handlar det om musikalitet på flera olika nivåer. Inte bara för att ornamenten och "typsnitten" leder tankarna till ett Flower-Power-rusigt 1960-tal, utan också för den synkopiserande tekniken. Den har något av ad lib över sig.

Denna gång visar Granlund enbart större teckningar, ett par är drygt två och en halv meter breda. Storleken skapar en kraftfullhet i själva tilltalet. Här rör det sig inte om några sköra skisser från konstnärens privata anteckningsblock, snarare då om ett slags konstnärliga statements i mastodontskala.
     Men det är inte säkert att avsaknaden av formatmässigt intima bilder egentligen spelar så stor roll. Granlund har nämligen inte lämnat det oförutsägbara skissandet, det är här inneslutet i ett större sammanhang. Mitt i det ornamentala flödet av vågor, slingor och hårdmarkerade konturer döljer sig ytor av spröda, nästan helt utsuddade, former. Det är där hon visar korten, det är där hon pauserar.

Jag ser det som helt avgörande att spåren efter arbetsprocessen och ifrågasättandet av det linjära bildflödet så tydligt exponeras. Granlunds teckningar skulle annars riskera att hamna i en slags virvlande ytdekoration. För hon är skicklig rent tekniskt, men det är ändå genom avsteget från det virtuosa som konstnären markerar sin berättade ambition.
     På denna utställning har Granlund dessutom valt att helt avstå från färginslag. Som sidoeffekt ger det betraktaren möjlighet att i högre grad ta del av blyertsens alla skiften och silvergrå valörspel.

Stockholm 2011-10-26 © Leif Mattsson