Två väldiga väktare vakar över ingången. En strandsatt båt eller projektil i svart trä blockerar vägen fram. Och under taket i den forna banksalen svävar Zero, ett vilsegånget vitmålat jaktplan. Göran Häggs utställning tar andan ur den som träder in i Örebro konsthall: han slår an ett högt tonläge från första början.
     Hela arrangemanget är en häpnadsväckande installation i sig, med så många stora verk som har trängts samman i detta begränsade utrymme. Monumentalt här, minutiöst där. Mellanläget är mindre intressant.

Samtidigt som ett noggrant hantverk och tidskrävande arbetsprocesser fångar uppmärksamheten, refererar varje verk till något utanför sig självt. Med storvulna svepande gester kommenteras religion, myter, krig, naturhistoriska samlingar, erotiska riter, arkeologi, forntida monumentalskulptur och renässansgravar. I mekaniska konstruktioner gestaltas det fåfängliga i livets företeelser, tidens gång och förgänglighet. Synvinkeln är ett makroperspektiv och framtidsfokus: tidens tand förgör mänsklig strävan och kreativt skapande. Insikten om detta skänker en vagt sarkastisk underton åt verken: det ädla föröds och det upphöjda ruineras. Temats "memeto mori" får en ambivalent tolkning.

Väktarna liknar kentaurer med sadlar över axlarna. Den venetianska bärstolen går av sig själv. Skogsråets rygg i tvåmeterstappning förfärar och blir till en gravvård. Fyra glasvitriner, som i ett naturhistoriskt museum, innesluter enorma läderpuppor. Åtta glaslådor rymmer mängder av artefakter som bär spår av vår tids vardag och avfall. Säkra teckningar i stort format kartlägger fantasifulla motorer, som vore de kreativitetens tättpackade mekaniska hjärnor.

Med säker hand guidar Göran Hägg besökaren genom sina verk. En kort handledning kompletterar hans konstruktioner och visar på ambitionerna att bygga ett eget universum, en värld som både ifrågasätter, häcklar och kritiserar rådande förhållanden och som på samma gång rymmer drömmar och uråldrig mystik. Bitvis begåvat, genialt träffsäkert - bitvis burleskt, tomt gestikulerande.
     Vad upptäcker vi mer när vi tittar tillräckligt länge? En särskild fallenhet för vissa material och ytor: läder och trä, inte sällan nötta och till synes smutsiga. Mekaniska konstruktioner som efter en knapptryckning slamrar och snurrar. De bildar ett tema med variationer, målmedvetna och lagom roliga, ibland provocerande men snart avlästa.
     Upprepningen gestaltar ett sisyfosarbete på flera plan, det gäller både konstnärens vardag och för mänskligheten i stort. Ingen ger upp. En dadaistisk klackspark och livet går vidare.

Örebro 2011-04-26 © Kristina Mezei (text och foto)