Tänk dig en föreläsningssal, ett stort kontor eller ett vardagsrum - miljöer som är uppbyggda kring en rekvisita av papper, böcker, stolar, bokhyllor... Föreställ dig sedan att några av de här föremålen svävar i luften - som om en våldsam storm plötsligt blåst in eller rummet blivit förhäxat.

I Carl Hammouds målningar är rekvisitan inbegripen i en föreställning till synes oberoende av människan. Böcker och pappersark är blanka, avskalade sina bokstäver som understödde de inte längre mänskligt tänkande.
     Intrycket av surrealistisk overklighet är om möjligt ännu starkare i konstnärens stadsbilder. Likt teaterkulisser till en ännu ej startad föreställning tornar kliniskt rena hus upp framför betraktaren. Förgäves söker jag efter det slag av slitenhet som oftast blir resultatet av mänsklig närvaro, kanske lite sprayad text på väggarna eller en överfull soptunna? Istället blottläggs en stum estetik där absolut orörbarhet tycks råda.

De människor som ändå finns i Hammouds bilder förvandlas till del av rekvisitan, mannen håller i den ord- och bildbefriade dagstidningen, sjuksköterskornas kroppsdelar blir till identitetslösa ytor i en helhet där människors blickar aldrig lyckas, eller vill, leta sig fram till mig som betraktare.
     Surrealismen hos Carl Hammoud triggar omedvetet igång ett slags kittlande detektivarbete där jag som betraktare söker efter ledtrådar till den uppkomna frågan om vad som ligger bakom.

I de tredimensionella verken förvandlas på gott och ont en del av mystiken till en avslöjande vetenskap. ”Stage Set” utgår från en målning av Edvard Hopper där solens tänkta placering i Hopperbilden ersatts av en glödlampa. I ”Storyteller” skjuter ett blankt papper ut, befriat från de annars avslöjande sicksack-linjerna. Dubbelmålningen av en trappavsats, inspirerad av en film av Hitchcock, upplevs som tredimensionell tack vare ett par uppställda speglar.

Med konstnärens installationer blir arrangemangets raffinemang påtagligt samtidigt som en del av magin går förlorad. Glödlampa snarare avslöjar än förstärker den hopperska atmosfären. Arrangemanget synliggörs just som arrangemang och Hammouds bilder har med ens förlorat lite av sin attraktionskraft. Som om besökaren inför en teaterföreställning, istället för bevittna teaterföreställningen i sig, nyktert tillåts examinera skådespelets alla sinnrika små knep. Den magrittska distinktionen mellan verklighet och representation ligger i öppen dager.

Malmö 2011-01-03 © Martin Hägg