Inom svensk konkret poesi är Bengt Emil Johnson något av en okrönt mästare. Men trots mästardragen har hans halsbrytande textexperiment från 1960- och 70-tal, med starka dadainfluenser, lämnat förvånansvärt få spår inom vår litterära kanon.

Sten Hanson, hans kontrahent och själsbroder inom den närbesläktade audiovisuella performancekonsten, är årsbarn (f.1936) och kan till viss del påstås föra Johnsons numera tappade budkavle vidare. Men Hanson är mer visuellt rörlig samt konstnärligt bredare än Johnson. Här är det inte bara orden och deras ljudformer som intresserar. Hanson fokuserar både på semantiken samt experimenterar med korrelationen mellan bokstävernas audiovisuella form och deras bärande betydelser.

Dessutom är Sten Hanson (självlärd) kompositör. På den aktuella utställningen framstår kopplingen mellan musikaliskt verk och visuell presentation som i det närmaste symbiotisk. I "Partitur" från 1973 närmar han sig en rytmisk automatism, utan att notskriften för den skull tappar sin grundläggande funktion. Även i andra verk, i collage och poetiska anteckningar, anar man musikens och ljudbildens starka betydelse. Tonerna bygger rum för de staccatoupprepande ordkapslarna att vistas i.