Det är tydligt att begreppet "naivism" knappast är en täckande beskrivning av Tor-Göran Henrikssons verksamhet, lika lite som av hans konstnärliga förebild Bror Hjorths. I båda fallen riskerar man att banalisera ikonografin, visuellt och innehållsligt, genom ett så inringande epitet.
     För Henriksson handlar det snarare om ett livslångt socialt/empiriskt experiment där han använder naivismens ofta humoristiska tilltal för att beskriva allmänmänskliga tillstånd – död, sorg och smärta – längtan, förhoppning och tillfrisknande.

Tor-Göran Henriksson är pensionerad läkare, men hans hjärta har uppenbarligen alltid klappat för konsten, och särskilt då för de svenska naivisterna. Han är autodidakt och således inte "tillyxad och avfilad". Hans referenser är heller inte konstnärligt akademiska; snarare då yrkesmässigt sakliga, med en starkt empatisk underton (gällande både patienter och sjuksystrar).
     Genom sitt yrke har han återkommande ställts inför psykiska och fysiska trauman, inför människans lindans över bråddjupet. Följdriktigt bygger han sina scenrum utifrån minnen och tankar kring denna sjukhusmiljö. Och gärna då den något äldre, rituella, då sjuksköterskorna bar blå dräkt, vita förkläden och huvudduk. Det senare mest för att han gillar den grafiska uttrycksfullheten, förklarar han i boken "Mina systrar" (som ges ut i samband med utställningen).
     Hans handling är den förälskades, hans verktyg den uttryckslängtandes. Kärleken till den andre är händelsens namn.