David Hockney sitter någonstans inne på Louisiana. På bordet framför sig har han ett exemplar av dagstidningen ”Politiken”, utanför fönsterna breder den vidunderliga skulpturparken ut sig. I ena handen håller konstnären en iPad och i den andra en penna att rita med. Videokameran hänger över axeln på honom, följer varje litet drag konstnären gör med sin penna på iPad:en.
     Filmsekvensen signalerar hur okomplicerat konstnärens arbete med den lilla manicken är, inga kladdiga färger längre, inga penslar att hålla reda på och rengöra, inget staffli att rigga upp och inga torktider. Inte ens en ateljé behövs, det räcker med ett bord och en sittplats. Känslan av ”easy going” kulminerar när konstnären vänder blicken mot kameramannen och gör tummen upp: se så bra det går, se så kul det är.

Kul eller inte, frågan är vad elektroniken gör med Hockneys skapande och vice versa. Klart är att iPad:ens bilder är mer kompromisslösa än måleriets. Borta är det penseldrag som försvinner av sig själv vartefter det dras över duken (när färgen tar slut). Med iPad:en som redskap blir linjer och former sterilare, jämnare, enhetligare – antingen finns något där eller så finns det inte alls. Lite av måleriets trevande karaktär har försvunnit, spåren av de underliggande skikten omintetgörs när de nya kommer till.
     Fast det mesta är sig ändå likt: interiörer, blommor och landskap framtrollade med korthuggna, skissartade anslag i skarpa färger. Ett av konstnärens porträtt växer dessutom fram mitt framför ögonen på utställningens besökare.