Några kraftiga smällar, en kvinnas hjärtskärande skrik, vit rök och ljudet av poppande popcorn. En man drar stenar efter sig, en annan man vandrar runt i lokalen med en jättelik käpp, en tredje person ägnar sig åt någon form av klädbyte på en piedestal, åtta figurer i ring företar långsamma gymnastiska rörelser. Bild, ljud och doft, allt i ett.

Den som söker ett maxat multikonstverk torde ha funnit sitt eldorado med The Icelandic Love Corporation på Lilith Performance studio. Den som däremot söker ta hjälp av något slags analytiskt verktyg får större problem (om nu någonting betitlat ”Think less – Feel more” alls ska analyseras). I samma ögonblick som jag anser mig ha fångat in något väsentligt dyker en ny, och sedan ännu en, tänkbar tolkning av föreställningen upp.

Klart är i alla fall att performancens anhalter förenas i bilden av den disciplinen, så manisk och så intensivt oberoende att ingen av de enskilda aktörerna synes vara medveten om vad någon av de andra företar sig.
     In i detta slussas vi själva med hull och hår. Föreställningens upptakt är militaristisk i kubik. En barsk lärarinna, framför svarta tavlan, dirigerar sina tre assistenter till ljudet av marseljäsen. Assistenterna förser i sin tur mig och resten av publiken med var sin motorcykelhjälm. Iförda våra hjälmar marscherar vi lydigt, samtidigt och på led, framåt för att därefter ställa upp oss snyggt på rad längs performancelokalens väggar.