Ett vernissagekort dimper ned med en bild på en målning betitlad ”Kanelbullens stund vid balkongen”. Att hitta just kanelbullen visar sig inte vara så lätt, däremot kan en blomkruka skönjas, varifrån ett vulkanutbrott av explosiva färger tycks härröra. Ett par stolpar i förgrunden blir vid denna hastiga granskning till delar av ett balkongräcke. Det är inte förrän jag står vid målningen i original, som jag rätt kan tolka stolparna. Det är Jarl Ingvarssons initialer J. I. De är målade som svarta tecken med en lysande solgul kant över hela målningen. Färger och tecken lagda på varandra i lager efter lager.

J punkt I punkt ingår som ett element i flera av Jarl Ingvarsson eruptiva färglandskap. Det är tacksamma initialer, inte för tydliga som form. De kan lika gärna ses som stolpar eller som utropstecken. I ”Utsikt från ett fönsterlöst rum” finns de med som två rödorangea utropstecken i förgrunden. Ser man djupare in i målningen hittar man en vindlande tunn klargrön linje. Följer man den, framträder en dödskalle med runda oseende ögon. Både bakom och framför leker en annan linje, nu knallgul, med perspektivet och bildar till slut formen av en vas.
     Titeln på en annan målning, ”Vanity-vas”, leder oss till en tolkning. Det är ett vanitasstilleben. En målning som påminner oss om texten i Predikaren i versen 1:2, på latin: ”Vanitas vanitatum omnia vanitas”, eller översatt till svenska "Fåfängligheters fåfänglighet”. I en utställningskatalog från 1996 konstaterar Jarl Ingvarsson: ”Det finns många enkla saker som behöver sägas på nytt, om och om igen.”

Med sina rötter i det vilda måleriet, i den tyska expressionismen, sparar Jarl Ingvarsson inte på koloriten. Vi dras med in i hans forsande färglandskap, där till synes helt oförenliga färgkontraster till sist bildar en samklang. Han påstår utan att tveka med sin färg. Referenserna till en innehållsmässig betydelse tar aldrig över. Det blir snarare något för betraktaren att leta efter.
     Två målningar av taggiga, vridna, oformliga, men ändå blommande kaktusar får titlarna ”Strindbergkaktus” och ”Hölderlinkaktus”. Dessa målningar blir till självklara porträtt av två författare, lika taggiga och i försvar mot sin omvärld, som dessa kaktusar. Men båda blommade likafullt.

Jarl Ingvarsson tycks förvandla Descartes filosofiska sats ”Cogito, ergo sum - Jag tänker, alltså finns jag” till sin egen: ”Jag målar, alltså finns jag”. Han till och med vänder på begreppet genom att markera sin närvaro i målningarna med sina initialer J punkt I punkt. Jag finns, alltså målar jag. Jag finns i mina målningar eller genom mina målningar finns jag.

Göteborg 2011-11-16 © Berit Jonsvik (text och foto)